Om machism, nycklar och eurocentrism

Jag har ägnat ganska mycket tid på sistone åt att fundera över machism och hur jag som kvinna påverkas av den. Även om jag i många fall känner att jag har skonats från att utsättas för nedvärderande beteenden eller attityder, är förstås också så att ingen undkommer det patriarkat som utgör alla våra samhällen idag.

Jag bloggade nyligen i min personliga blogg om mina upplevelser av att ständigt bli uppmärksammad på gatan här, om känslan av att aldrig få ha min kropp till mig själv och om att alltid behöva vara på sin vakt för att i största möjliga mån undvika att få en kommentar som får mig att känna mig lite sämre. Inlägget hittar ni här.

Kommentarer på gatan är väl den mildaste formen av sexuella trakasserier, och jag tror att många inte ens ser det som sådana. Det är otroligt vad en lär sig att tolerera, bara för att samhället säger att det är normalt. Att jag som kvinna känner mig skyldig att inte klä mig för lätt om jag ska gå ut en kväll, eller dag för den delen. Att jag ofta väljer att inte gå till olika ställen för risken att bli utsatt för något slags övergrepp. Och det är otroligt att mina manliga vänner ska behöva känna sig tvungna att följa mig till min dörr för att jag inte ska bli rånad eller våldtagen.

De flesta av mina vänner, manliga som kvinnliga, och costaricanska som svenska, undrar ofta om jag inte känner mig otrygg i San José. Storstad i Latinamerika låter ofta inte så sexigt ur ett kvinnosäkerhetsperspektiv. Jag svarar oftast nej, eftersom jag ändå anser att jag vet tillräckligt om hur jag ska bete mig, och inte, för att undvika att konfronteras med osäkra situationer. Jag har blivit en global medborgare, jag kan anpassa mig efter den miljö som jag befinner mig i. Egentligen är detta inte ett svar på frågan, emellertid. För det är klart, om jag känner att jag måste kompromissa min livsstil och min frihet för att inte bli utsatt för våld, känner jag mig verkligen trygg då? Har inte machismen och patriarkatet mig under sin kontroll då? Är San José verkligen en trygg plats för mig?

Så delas följande klipp på facebook, och jag måste erkänna att jag börjar känna mig pinsamt ouppdaterad om diskussioner som förs och offentliga profiler som syns i Sverige. Humor är den mest avväpnande formen att diskutera ett ämne, och här trycks fakta om våldtäkt i ens ansikte med smärtsam kraft, det går rakt in. Men det som berörde mig mest av de 10 minuterna av naken sanning var sången i slutet av klippet, och mer bestämt meningen som handlade om att sätta nycklarna mellan fingrarna som försvar när en går hem. Och det är med den meningen som jag inser varför jag inte känner mig otrygg i San José. Det är därför att jag inte känner mig trygg någonstans. Med detta sagt går jag inte omkring och oroar mig – medvetet – överallt. Men jag har inte någonsin känt mig obehindrat trygg, fri att ströva som jag vill eller hur jag vill, när som helst, på någon plats där jag har varit hittills. Jag har aldrig blivit utsatt för våldtäkt, men jag har blivit förföljd och till och med hotad, ett par gånger. Och det var inte i San José, eller någon annanstans i Latinamerika. Det var i Stockholm en torsdagkväll, och det var i lilla pittoreska Baden, Österrike, efter en utekväll i Wien. Händelser som aldrig gav mig någon fysisk skada, men som alltid kommer att följa mig. Och de hände på hemmaplan. Machism är inte ett regionalt fenomen, det är globalt, även om det ter sig olika på olika platser.

I Sverige diskuteras våldtäkt och jämställdhet till höger och vänster, och det är extremt inspirerande debatter. Jag är tacksam över att ha fått växa upp i ett samhälle som har en diskurs som tillåter mig att vara kritisk mot min roll och situation i samhället, och som har gett mig verktyg att formulera mina upplevelser. Men med kunskap kommer också ansvar, och med den medieuppmärksamhet och den skolmodell som vi har borde vi också ha nått en helt annan nivå än den där vi befinner oss idag. Vi borde inte skjuta problemen på andra regioner och blunda för våra egna problem. Eurocentrismen är det internationella patriarkatet, och på samma sätt som det är fel att kvinnor får skulden för det våld som de utsätts för i det lokala samhället, måste också ”västerlandet” (som ju i det här fallet blir österlandet) sluta lägga all skuld för det sjuka i den internationella maktdiskursen på alla andra än sig själv. Begreppet samhälle är flytande, framför allt i vår globaliserade tid, och ingen plats är isolerad från andra. Därför måste vi jobba för dessa frågor på alla nivåer, och vi måste alla ta vårt ansvar, se vår egen kontext.

Jag har en urringad klänning på mig idag, och det står en man som har stirrat på mina bröst sedan jag började skriva det här inlägget. Det hade nog inte hänt i Sverige. Men vid slutet av dagen sätter jag nycklarna mellan fingrarna varifrån jag än går hem. Varsomhelstifrån.

Dela det här:
Kategorier: Costa Rica, Genus, Jämställdhet, Latinamerika, Okategoriserade

Om Tove Melin

Är en tjej på 24 somrar som har fått turen att tillbringa den kommande terminen Costa Rica som praktikant på ACI/ICYE, där jag bland annat kommer att jobba med internationell volontärförmedling. Jag har precis avslutat min kandidat i Freds- och utvecklingsstudier med inriktning på hållbar utveckling, och hoppas på att få lära mig ytterligare om det i detta miljöfrågornas föregångsland. Jag kommer att skriva om alla möjliga miljöområden, om internationellt volontärande, om politik och vad jag nu kommer över som är intressant att dela med sig av.

En kommentar

  1. Pingback: On machism, keys and eurocentrism. | Tove in San José

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *