Fotboll botar den tyska skammen

I år vann Tyskland VM-guld. Ur de tyska supportarnas glädje och stolthet över världsmästerskapet lyste en nationalism fram som har varit skamlagd i Tyskland sedan andra världskriget. Tyskarna lägger, med all rätta, stor vikt på fotbollen, och det syns. Svart, rött och gult härskade i tyska städer och hem denna sommar. Fotbolls-VM gör det okej för tyskarna att vara stolta över sin nation, men utanför fotbollens ramar är de ett ödmjukt folk. 

picwm14

Världsmästerskapet var välförtjänt. Spelarna gjorde sitt bästa och kämpade hårt för guldpokalen in i sista sekund. Hundratusentals supportrar trotsade regnet och trängseln utanför Brandenburger Tor i Berlin för att heja på när Tyskland spelade i finalen. De ihärdiga supportarna visade stolthet över sin nation med flaggor, visor och sång med orden “kom igen Tyskland, kämpa och erövra!”

Samma ord hade haft en annan betydelse under 30- och 40-talets Tyskland. Under en resa i Tyskland sommaren 2006 tyckte jag att tyskarnas nationalism var extrem. Jag undrade också om det passade sig, med tanke på historien och med tanke på att Tyskland, efter kalla kriget, var det mest hatade landet i världen. Under min resa såg jag svart-röd-gula flaggor i byar såsom i storstäder. ‘Det är en syn man sällan ser i Sverige’, tänkte jag då.

Inte förrän jag flyttade till Tyskland förstod jag att tyskarna faktiskt inte alls är nationalistiska på det sätt som jag först trodde. Däremot gör de sig väl påminda om historien. Man brukar säga att Tyskland bär med sig en skam efter Förintelsen. Angela Merkel, såsom hennes kollegor, har ofta uppmärksammat denna nationella skam, som ett tecken på beklagande. “Den tyska skammen lever i oss alla”, sa en affärsman till mig en gång. “Vi kan inte visa stolthet i vårt land på grund av historien.” Mitt intryck är likaså, att Tyskland är ett fredligt land med goda relationer till sina grannländer. Skammen tolkar jag som ödmjukhet och ångest, vilka är mänskliga egenskaper i folk som försöker komma över sina misstag.

Fotbollen är en symbol för nationalism, men det var också den som gjorde Berlin så internationell som den är idag. Förberedelserna inför VM 2006, som hölls i Tyskland, blev startskottet för vad Berlin har utvecklats till. Stora delar av huvudstaden som tidigare varit ödelagda, rustades upp inför fotbolls-VM 2006. Sedan dess har ett stort antal européer och nordamerikaner börjat bosätta sig här. Berlin är ett växande internationellt centrum. Engelska, spanska, turkiska, franska och svenska hörs lika mycket som tyska runtom Berlins centrala områden. Trots stereotyper om ovänliga tyskar, tycker jag att berlinarna är ett öppet folk som välkomnar individer av andra nationaliteter. Mina tyska vänner skojar om att Berlin inte tillhör Tyskland, eftersom det är så internationellt. Jag känner många som både studerar, arbetar och bor här utan att tala någon tyska alls.

När fotbollen först kom till Tyskland i slutet av 1800-talet ansågs sporten som otysk. Men sporten växte fram och Tyskland tog hem sin första medalj i VM 1934. Idag är fotbollen tyskarnas favoritsport. Tysklands nationella identitet har genomgått en del omkonstruktion och det har drabbat fotbollen med. Under historiens gång har landslaget splittrats för att sedan återförenas igen, i samband med landets återförening. Idag, med ett förenat land, är det tyska landslaget ett av världens bästa. Det är då inte konstigt att VM blir som ett uppvaknande för det tyska folket. Från en ödmjuk tysnad, lyfter VM-stämningen fram den stolta nationalisten. Plötsligt blir tyskarna måna om sin nationella identitet. Flaggor dyker upp och den nationella skammen ersätts med stolthet för sitt land.

Fotbollen är den mest populära globala sporten. Till skillnad för hur nationalism annars ofta framställs som negativ och som ett hot för multikulturalism, visar fotbollen på ett undantag. Under varje VM lyser fotbollskulturen fram och dominerar den globala debatten i media. Men debatten handlar lika mycket om bollar, straffar och nät som politik och kultur. Man talar lika mycket om spelare som nationer och deras relationer till varandra. ‘Sverige ska möta England’ brukar det låta, som om det är landet i sig det handlar om, och inte ett gäng killar med en boll. Spelet är beroende av en kategorisering där nationen står i fokus. Det är ett skottsäkert sätt att tala om nationell stolthet utan att få snea blickar. Denna typ av nationalism stärker den nationella identiteten hos individer, som ibland kan förknippas med huluganism och främlingsfientlighet. Men för ett folk som bär på en skam och rädsla för att visa stolthet för sin nation, kan jag tänka mig att det är en oerhörd lättnad att kunna skrika ut “DEUTSCHLAAAND” en gång var fjärde sommar. I Berlin var stämningen minst sagt på topp under VM-finalen. Men redan dagen efter firandet hade allting blivit som vanligt igen. Flaggorna var bortplockade och de målade ansiktena tvättade. Kvar bestod bara hipsters, turister och övriga berlinare, som talade engelska, spanska, turkiska och tyska, om allt förutom fotboll. Det var som om folk var rädda för att visa nationell stolthet, utanför fotbollens ramar. Ingen skröt om världsmästerskapet. Ödmjukheten, och kanske skammen, verkade ha återtagit sin plats igen. Jag hoppas bara att med nästa generation, stoltheten och framför allt glädjen övervinner skammen över att vara tysk.

 

Dela det här:
Kategorier: Europa, Fred, Politik, Tyskland

Om Sanja Bjelica

Jag har en akademisk bakgrund i språk och internationella relationer och en rad olika erfarenheter från Berlin och Belgrad, där jag bland annat arbetat med kommunikation och diplomati. Dessutom har jag ett brinnande intresse för fd Sovjetunionens samhällsstrukturer och kulturliv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *