Två år sedan massakern i Marikana

 

IMG_2357

Idag är det exakt två år sedan 34 gruvarbetare dödades och 78 skadades i den värsta massakern Sydafrika upplevt sedan Apartheid-eran. Massakern i Marikana, strax utanför Rustenburg i Nort-West Province, inträffade under en ”wildcat strike”, en strejk som inte initierats av ett fackförbund utan av arbetarna själva, och har jämförts med massakern i Sharpeville 1960.

Då jag besökte Marikana för en tid sedan träffade jag gruvarbetaren Soliza och aktivisterna Chris och Olebogeng, alla boende i området. Medan vi går mot platsen där allt hände berättar Chris för mig hur de våldsamma sammandrabbningarna med polis och gruvornas egna ”säkerhetsstyrkor” dagarna innan massakern hade lett till att arbetare försökt söka skydd i sina fackförbundslokaler, men blivit beskjutna när de närmade sig husen. Detta hade i sin tur lett till att många beväpnade sig med pinnar och ”pangas”, ett slags traditionellt spjut, för att skydda sig mot både polis, säkerhetsstyrkor och sina egna fackliga represenanter. Gruvarbetarna hade strejkat i flera veckor för en lön på 12500 rand (ca 8000 svenska kronor), något som kan låta mycket men som inte är en orimlig lön för ett farligt arbete med hög dödlighet i ett land med ökande levnadskostnader och hög inflation.

IMG_2346

Soliza visar mig runt i Marikana.

Den 16e augusti 2012 samlades de som vanligt på en ”koppie” en slags stenkulle vilka utgör de enda höga punkterna i det i övrigt mycket platta landskapet kring gruvorna. Soliza berättar att det var en helt vanlig dag, de krävde att få träffa chefen för gruvbolaget Lonmins platinagruva för att förhandla, de sjöng och höll tal. Ingen ville komma dit och prata med dem, och polisen började plötsligt ringa in området. Många arbetare kände sig stressade över den mer och mer spända situationen, och utan att någon egentligen förstod vad som hände hördes ett skott, och panik utbröt. Polisen börjar skjuta rakt in i folkmassan och människor flyr åt alla håll, men främst springer de mot en närliggande ”koppie” full av träd och klippskrevor, samt bostadsområdet av plåtskjul en bit bort. Soliza berättar för mig hur han springer för sitt liv medan kulor viner runt omkring hans huvud. Han ser en man med en grön tröja falla till marken några meter framför honom, och han hör helikoptrar med kulsprutor cirkulera över området. ”Hade de här ledningarna inte funnits här”, förklarar han och pekar upp mot kraftledningarna som försörjer gruvorna med ström, ”hade helikoptrarna kunnat komma tillräckligt nära för att skjuta mig. Då hade jag varit död”.

Polisen hävdar att de såg en pistol i folkmassan och att de började skjuta i självförsvar. Det finns bevis för att de själva planterade ut vapen på döda arbetares kroppar innan den officiella utredningen av området började, och videos från polisens egna mobilkameror visar hur de kallblodigt skrattar åt och skjuter obeväpnade människor i ryggen när de flyr, kryper i gräset eller försöker gömma sig. Jag blev visad ”the Killing Koppie” som den numera kallas, den plats dit många försökte fly för att söka skydd. Kulhålen syns fortfarande i stenarna, i klippskrevorna och på berghällen, och det är smärtsamt uppenbart att de människor som sköts till döds där alla låg ned, gömde sig eller kröp utefter marken, på grund av var kulhålen är placerade.

IMG_2379

Chris pekar på kulhål i stenarna.

IMG_2388

Polisen har markerat ut en plats i en klippskreva där en människa hittades dödad.

Två år senare har inte mycket förändrats för arbetarna i Marikana. Där finns ingen terapi för de som överlevde dödsskjutningarna, polisen och säkerhetsstyrkorna trakasserar fortfarande människor i området för att förhindra dem från att vittna i den pågående utredningen och den marginella löneökningen som skedde på grund av strejken och de många strejker som följt har inte lett till en bättre levnadssituation för de tusentals som bor och jobbar i omårdet. De flesta bor fortfarande i iskalla plåtskjul (det kan bli flera minusgrader under vintern), utan säker tillgång till rent vatten och utan andra försörjningsmöjligheter. HIV sprids som en löpeld på grund av det stora antal kvinnor som tvingas in i prostitution, och olika luftvägssjukdomar på grund av föroreningarna från gruvdriften blir vanligare, främst hos små barn.

ole

 

Olebogeng, aktivist i området, tycker inte att tillräckligt mycket har hänt sedan massakern.

Platina är en av världens mest värdefulla mineraler, och gruvorna omsätter fantasisummor varje år på grund av den stora efterfrågan på metallen som bland annat används till smycken, inom fordonsbranschen och inom industriell kemi. Svenska företag som Atlas Copco, Sandvik, Scania, Volvo och olika pensionsfonder har stora vinstintressen i dessa gruvor, men ställer inte tillräckliga krav på att gruvföretagen tar sitt ansvar för människor och miljö. Som en av världens mest avancerade gruvnationer har vi som land ett ansvar att främja en hållbar utveckling i industrin, samt att se till att våra pengar och de gruvmaskiner som exporteras inte används till att exploatera Sydafrikas resurser på bekostnad av arbetare och boende i gruvsamhällena.

Ingen har ställts till svars för de händelser som ledde till 34 människors död den där dagen för två år sedan. Det är dags att gruvindustrin tar sitt ansvar för de fruktansvärda förhållanden som råder i Sydafrikas gruvsamhällen, för sina anställda och för landets framtid. Med en korrupt gruvindustri som på många sätt är sammankopplad med landets styrande elit blir det svårare och svårare att uppnå en effektiv demokarti i landet som kan lyfta människor ur fattigdom.

Idag minns vi de 34 som satte livet till när att de vågade offra allt för en möjlighet till ett bättre liv. Vi sörjer med deras familjer, och vi hoppas att något liknande aldrig ska behöva hända igen. Som många har skanderat runt om i landet idag: ”We are all Marikana”.

 

 

 

 

 

 

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Ekonomisk utveckling, Handel, Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Miljö, Naturresurser, Sydafrika
Taggar:

Om Cecilia Hage

Jag studerar statsvetenskap och utvecklingsstudier vid Uppsala Universitet, och gör under sommaren 2014 en Minor Field Study i Sydafrika för min kandidatuppsats. Jag skriver om service delivery i gruvsamhällen och vilka kanaler människor har för att få tillgång till dessa varor. Mina fältstudier är centrerade kring platinadistriktet i Nort-West Province, men jag har även besökt platser runt omkring Johannesburg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *