Rätt hiss i rätt tid

Ibland kliver en in i rätt rum vid rätt tidpunkt. Och i efterhand är en tacksam att en, av någon anledning eller en annan, trädde in just då. För att det som hände kunde inte ha hänt någon annan gång. Disclaimer: den här berättelsen är inte så dramatisk som att hitta en livspartner eller sitt livs karriär, men det betydde mycket för mig som stressad, uppsatsskrivande nykomling i Johannesburg, Sydafrika.

University Corner, källa: amethyst.co.za

University Corner, källa: amethyst.co.za

Hissarna i University Corner, där mitt kontor ligger är, under ombyggnation. Det har länge varit problem med dem. Det är 20 våningar och tre hissar. På en lapp vid hissknapparna meddelas vi att denna ombyggnation beräknas ta 12 månader. Varje dag borras och spikas det så att rutorna skallrar inne på kontoret, men vi är glada att det endast pågår några timmar per dag. Allt är relativt.

En av hissarna är helt avstängd och de andra två har ett tufft schema att transportera bland annat anställda på muséet, skådespelare från Drama for Life, och University of Witwatersrands skoltidningsjournalister på Wits Vuvuzela. Det tar lång tid att få plats, speciellt på morgonen, kvällen och kring lunchtid.

En av de fungerande hissarna har av någon anledning fått en plywoodbox inuti sig. För varje dag blir den mer och mer dekorerad av klotter, teckningar, politiska meddelanden och skämt. Om en vill vara ifred eller är uttråkad så finns det alltid något att titta på.
Det var den hissen som stannade för mig när jag lämnade kontoret i tisdags för att söka min lycka i biblioteket.

Affisch från ett av WiCDS uppkommande events.

Affisch från ett av WiCDS uppkommande events.

Hissen var nästan full, men med lite lirkande kom jag in. Jag tackade mannen som stod bredvid mig för att han lämnat plats för mig, och han frågade var jag kom ifrån och vad jag gör här. Han kände till WiCDS (Wits Center for Diversity Studies), departementet som jag är affilierad med.
När han fick höra att jag är här för att intervjua unga kvinnliga aktivister så pekade han på en av tjejerna längre bak i hissen och sa:

–       You should interview her! She´s a young woman activist!

Vid det här laget hade vi kommit till bottenvåningen och alla skulle av. Vi tre stod kvar i hissöppningen, tjejen ätandes på en näve popcorn, killen pratandes om vilka fler jag borde intervjua, och jag febrilt grävande i min väska efter visitkort, penna och papper.
Nu har jag två nya kontakter, en tjej som efter sitt namn skrev: social activist, och en kille som skrev: will connect you with other women leaders.

Allt som behövdes var rätt hiss och en 30 sekunder lång resa. 

– Hanna Franck-Larsson

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Genus, Jämställdhet, Okategoriserade, Sydafrika, Ungdomar
Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Om Hanna Franck-Larsson

Uppsala är min hemstad. Jag studerar vid internationella masterprogrammet i statsvetenskap på Stockholms Universitet. Under tre månader hösten 2014 befinner jag mig i Johannesburg, Sydafrika, för att skriva min masteruppsats om unga kvinnors ledarskap och aktivism.
Jag bloggar även på wipitblog.wordpress.com

2 kommentarer

  1. Josefine

    Bra flyt !!! Ofta pratar man ju inte alls i hissar av någon ganska konstig anledning.

    • Verkligen, jag antar att trängseln gjorde att vi blev tvungna att prata med varandra. Och tur var väl det 🙂 Och jag fick ju chansen att jobba på mitt ”elevator speech”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *