Att vara kvinna i Togo

Gillar inte kvinnor att titta på fotboll här?, frågar jag min vän Aziz. – Jo, såklart, men det är onsdag och alla kvinnor är på marknaden, svarar han med en sådan självklarhet att jag nästan känner mig dum för att ha frågat.

En gata i hja?rtat av Kpalime. Foto: Hanna Fjellstro?m

En gata i hja?rtat av Kpalime. Foto: Hanna Fjellstro?m

Dödsstraffet är avskaffat, pressfriheten är inte längre lika begränsad och fler barn, framförallt fler flickor, går i skolan. Togo är ett land som gör framsteg, något som väcker hopp hos befolkningen. Viss lagstiftning, exempelvis att statligt anställda kvinnor och män ska ha samma lön, ger Togo äran att hamna på listan över länder där jämställdheten mellan kvinnor och män stadigt utvecklas. Trots att vissa framsteg har nåtts återstår dock mycket arbete innan kvinnor och män är jämställda även i praktiken.

Våld mot kvinnor, speciellt i hemmet, är ett utbrett problem i Togo. Trots att det finns möjlighet till upprättelse i det juridiska systemet anmäler sällan kvinnor, eftersom polisen vanligtvis inte griper in. Det som sker mellan en man och en kvinna inom det egna hushållet anses allmänt inte vara myndigheternas angelägenhet.

Att ge kvinnor utsatta för våld den hjälp de behöver är viktigt, påpekar 47-åriga Deborah Todzro, grundaren av kvinnojouren ”Femmes D’abord du grand Kloto”. Det är i staden Kpalime i sydöstra Togo som jag möter henne.  Staden är indelad i kvarter, inte i gator och det är i kvarteret Zomayi Kpota som jag hittar hennes hem. I Kpalime med omnejd är Deborah mer känd som ”dit mamy” (mamma).

Om du berättar för någon inne i staden att du ätit lunch hos ”dit mamy” idag så vet alla var du har varit, säger Deborah och ler med hela ansiktet.

Deborah Todzro, ka?nd som Dit Mamy. Foto: Hanna Fjellstro?m

Deborah Todzro, ka?nd som Dit Mamy. Foto: Hanna Fjellstro?m

Deborah bor i ett stort hus i utkanten av staden tillsammans med sin man och deras tre barn. Den extra plats som finns i huset delar de med sig av till behövande kvinnor.  Deborah berättar att ungefär 5 kvinnor i veckan besöker henne och ofta är orsaken just att de blivit utsatta för våld i hemmet. Kvinnorna i Kpalime vet att hemma hos Deborah serveras ett mål mat tillsammans med goda råd till den som behöver. Hon hjälper även till ekonomiskt om det är någon som behöver hjälp med exempelvis skolmaterial till barnen. För dem som har det allra värst erbjuder Deborah det som myndigheterna inte kan eller vill – ett tak över huvudet när man inte längre kan stanna hemma.

I en annan del av Kpalime bor Daniel, en 28-årig juridikstudent. Han pratar med glädje i rösten om den förändring han ser vad gäller jämställdheten i Togo.

Idag gör kvinnor allt som männen gör, berättar han ivrigt. Det är kvinnor överallt på universitet och i regeringen också! Snart vill väl en kvinna till och med bli president, säger han smått skrattande medan han himlar med ögonen.

Daniel är representativ för de män som jag möter. Han pratar om förändring, men tanken på en kvinnlig president får honom att skratta.

Mannen är här uppe och kvinnan här nere, säger han och illustrerar med händerna.

Det är juli och regnsäsong, men trots det tittar solen fram och lyser upp fotbollsplanen. Skratt blandas med hejarop och jag ser mig omkring medan jag klappar händerna och försöker hänga med i hejaropen. Av hundratalet åskådare kan jag bara se en till kvinna. För kvinnorna i Togo handlar det inte om att få se fotboll på onsdagar, det handlar om rätten att själv få bestämma. Det handlar om att kvinnan och mannen ska vara lika mycket värda.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Genus, Jämställdhet, Mänskliga Rättigheter, Togo
Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *