Det vitklädda motståndet i Kuba

I tur och ordning kör fler än tio polisbilar upp på trottoaren för att plocka in åtta vitklädda kvinnor i olika åldrar. Under tystnad följer kvinnorna med. De vet att minsta motstånd sannolikt kommer att vändas emot dem, även om det handlar om självförsvar.

Många vackra gamla bilar på Kubas gator. Foto: Ida Lind

Många vackra gamla bilar på Kubas gator. Foto: Ida Lind

– Att så många polisbilar sätts in för att hantera en handfull fredligt demonstrerande kvinnor när vi inte ens har tillgång till en enda ambulans i vår stad, visar på regimens resursprioriteringar och behov av att med alla medel försöka hindra oppositionella yttringar, säger Luisa García.

Vi sitter hemma hos familjen García dit vi har kommit oanmälda för att inte dra till oss oönskad uppmärksamhet. Trots att det är tidig morgon hettar solen och fläktarna står på högsta effekt i rummet längst in i huset. Filmen vi precis har sett är från en av de veckovisa manifestationer som Damas de Blanco (svenska: Kvinnor i vitt) håller efter söndagsgudstjänsterna i syfte att offentligt kräva att deras anhöriga, som fängslats på grund av oliktänkande, släpps fria. Det enda som hörs från inspelningen är spridda rop ur folkmassorna som har samlats för att titta på. ”Viva Fidel!” (Leve Fidel!) varvas med ”Bajo con los mercenarios!”, en anklagelse om att kvinnornas aktivism är köpt av den hatade fienden USA.

Många hus har stått orörda sen 50-talet och är mycket nedgångna. Foto: Elin Blomberg

Många hus har stått orörda sen 50-talet och är mycket nedgångna. Foto: Elin Blomberg

Familjen förklarar att det inte är ovanligt att polisen både samlar och överlåter åt civila massor att skrämma och fysiskt angripa oppositionella. I gengäld händer det att regimen belönar dem ekonomiskt, exempelvis med utökade matransoner. Syftet med den civila mobiliseringen är att undvika omvärldens kritik och samtidigt skapa en bild i samhället av ett brett folkligt stöd för regimen, menar familjens 23-åriga dotter Luisa. Hon dokumenterar noga alla skador som de oppositionella åsamkas och beskriver mobilen och kameran som viktiga verktyg i kampen. Bland annat får vi se foton på kvinnor i Damas de Blanco som utsatts för pinchazos, djupa stick med sylvassa föremål.

– Många kubaner är så indoktrinerade av regimens propaganda att utan foton är det svårt att motbevisa deras uppfattning om det politiska styret, menar Luisa.

Rörelsen Damas de Blanco bildades 2003 i Havanna efter den så kallade ”svarta våren” då 75 kubanska regimkritiker fängslades och dömdes till i genomsnitt 19 års fängelse. Alonso García, Luisas pappa, var en av dessa och även om han liksom de flesta andra har släppts, beskriver han deras liv som en livslång fångenskap på grund av den fortsatta övervakningen och förtrycket.

Under manifestationerna bär kvinnorna ofta en rosa gladiolus i sina händer. Foto: Maria Cristina Labrada Varona

Under manifestationerna bär kvinnorna ofta en rosa gladiolus i sina händer. Foto: Maria Cristina Labrada Varona

Sedan starten har Damas de Blanco spridit sig över hela landet. Även kubaner som inte har fängslade anhöriga på politiska grunder ansluter sig för att stödja den fredliga kampen för frihet, demokrati och rättvisa. Som ett resultat av rörelsens spridning har förtrycket mot dem hårdnat.  Första gången vi var på besök i denna region hade Damas de Blanco inte kunnat demonstrera på 11 veckor, men de var ändå hoppfulla om att kunna återuppta aktivismen inom kort. Vid detta besök har det gått över ett år sedan den senaste demonstrationen och detsamma gäller flera andra regioner i Kuba. Det är enbart i Havanna som demonstrationerna har kunnat fortsätta på grund av ett lokalt avtal som slutits mellan kyrkan och regimen.

– Det faktum att polisen tar in oss på stationen eller kör ut oss på landsbygden så att vi får gå hem ensamma visar att regimen ser oss som ett hot, säger Luisa övertygat. Att vi inte demonstrerar betyder inte att vi har gett upp, bara att kampen tar sig nya uttryck.

Luisa har själv blivit utslängd från universitetet på grund av sin pappas aktivism, och hennes val står mellan att fortsätta den oppositionella kampen i Kuba eller att fly landet. Än så länge fortsätter hon på plats, men hon menar att det vore en lögn att säga att hon inte är rädd. Familjens husfasad är täckt av slagord och garageporten är demolerad efter att en mobb attackerade deras hus för en tid sedan.

– Jag ligger vaken om nätterna och oroar mig för att någon ska angripa vårt hem igen, säger hon.

Ofta utsätts kvinnorna för förolämpningar och våld under manifestationerna. Foto: Cuba Independiente y Democrática

Ofta utsätts kvinnorna för förolämpningar och våld under manifestationerna. Foto: Cuba Independiente y Democrática

Fortfarande fängslas oppositionella i Kuba. De anklagas vanligen för kriminella, istället för politiska, brott i syfte att minska omvärldens kritik. Roberto, en annan av de 75 som satt fängslad samtidigt som Luisas pappa, beskriver den fruktansvärda situationen som politiska fångar får uthärda. Själv blev han placerad i ett rum med dömda mördare och berättar hur våld, möglig mat och smutsigt vatten var vardag:

– Utan anhöriga som kommer med förnödenheter blir det katastrof.

Damas de Blanco har med sin envisa aktivism bidragit till att flera oppositionella har frisläppts i förtid och de utgör ytterligare ett i raden av exempel på kvinnorörelser världen över som har lyckats uppmärksamma samt stävja förtryck och orättvisor. Europaparlamentet belönade dem år 2005 med Sakharovpriset för tankefrihet, vilket visar att rörelsen också har lyckats nå ut med sitt budskap utanför landets gränser.

– Uppmärksamheten och stödet utifrån är nödvändigt för att vi ska orka fortsätta kampen. Det bidrar också till att regimen får omvärldens ögon på sig, säger Luisa och får medhåll från sina föräldrar.

Namnen i denna artikel är fingerade.

Dela det här:
Kategorier: Demokrati, Konflikt, Kuba, Latinamerika, Mänskliga Rättigheter, Politik, Rättssystem
Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *