”Jag är 21 år och har ingen energi kvar”

Rantia Sabbah är palestinier och uppväxt på Västbanken. Ibland önskar hon att hon fick leva ett normalt liv och glömma Israels ockupation, om så bara för en dag.

Politiska budskap på muren som löper runt Västbanken. Foto: Ida Lind

Politiska budskap på muren som löper runt Västbanken. Foto: Ida Lind

– Den tar så mycket energi från oss. Många kommer till en punkt då de känner att de får nog och lämnar landet, men jag vill inte komma till den punkten. Om jag bor någon annanstans kommer jag känna att jag överger mitt samhälle. Samtidigt, om jag är i Palestina känner jag efter ett tag att jag kvävs.

Att bo i Ramallah är som att leva i en bubbla, beskriver Rantia. Hon menar att detta bland annat är en effekt av Osloavtalet som slöts mellan Israel och Palestina 1993 då Palestinska myndighetens huvudkvarter etablerades i staden. I och med detta ökade den internationella närvaron och Ramallah utvecklades ekonomiskt genom utländska biståndspengar. I egenskap av palestinsk stad är den också relativt förskonad från delar av konfliktens omedelbara närvaro och blir också på så sätt avskärmad från resten av Västbanken.

– Vi sitter på fina kaféer och dricker dyrt kaffe, köper kläder och går på nattklubb för pengar som skulle kunna försörja en hel familj, berättar Rantia.

Denna verklighetsflykt lockar, men Rantia upplever att det är precis det som ockupanterna vill – att palestinierna passiviseras, att tillståndet av konflikt normaliseras och att motståndet avtar i styrka.

– Det har skapat en slags schizofreni inom mig. Ska jag leva det goda livet eller ska jag gå ut och kasta sten? Jag går ut och festar ibland för att jag känner ett behov av att fly stressen, men jag glömmer aldrig ockupationen och jag känner en ständig skuld. Min mamma säger att jag är som en gammal kvinna och att jag borde vara mer sorglös för min ålder.

Vi har träffat Rantia flera gånger i Ramallah och nu träffar vi henne igen, denna gång på ett café i Stockholm där hon har mellanlandat några dagar efter en sommarkurs i politiskt filmskapande i Bryssel. Snart kommer vi in på den senaste tidens upptrappning av konflikten i Gaza, men blir avbrutna av en ung journalist. Han har råkat höra vårt samtal och blivit överraskad av Rantias engagemang. Det visar sig att han har bott i Ramallah och upplevde de unga i staden som politiskt passiva.

– Jag har haft många fördelar i mitt liv. Mina föräldrar har trott på mig, gett mig utrymme att argumentera för mig själv och verktyg att analysera min omgivning, förklarar Rantia för honom.

Rantia Sabbah är på besök i Stockholm. Foto: Ida Lind

Rantia Sabbah är på besök i Stockholm. Foto: Ida Lind

Rantia upplever att hennes engagemang och medvetenhet på ett sätt avskärmar henne från sitt eget samhälle och sina vänner. Ofta känner hon en frustration över den passivitet som hon möter:

– Jag känner mig alienerad. Jag älskar mitt folk och vill känna en samhörighet, men ibland är det inte nog. Jag vill ha mer från mitt folk och samtidigt att det görs mer för mitt folk. Det är båda dessa delar jag kämpar för.

Därför ser hon det som meningsfullt att uppmärksamma människor på konfliktens strukturer både utanför landets gränser och i sin närmsta omgivning. Däremot är hon inte redo att föra diskussioner med en israel:

– Jag vet att det finns israeler som är mer Palestinapatrioter än vi själva, men jag kan inte sätta mig ned med en person som betalar skatt till den armé som dödar människor i Gaza, en skatt som utvecklar och stärker Israel. Oundvikligen är det en person som tjänar på mitt förtryck.

Det är tydligt att livet under ockupation och den ständiga balansgången mellan ungdomlig frihet och den upplevda plikten att förändra är påfrestande. Från och till utstrålar Rantia ändå en imponerande beslutsamhet:

– Jag tror på den individuella aktionen. Den kommer växa till en gruppaktion som kommer att växa till en samhällsaktion, så jag måste börja med mig själv. Jag håller fortfarande på att växa upp och jag ser fram emot att utvecklas och att bli en ännu bättre människa!

Dela det här:
Kategorier: Konflikt, Mellanöstern, Palestina, Ungdomar
Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *