Kambodjas ris – guld värt, men för vem?

Världsbanken, en multilateral institution som poserar som en kämpe för ”en värld fri från fattigdom”, har följt Kambodjas utveckling sedan 1993. Denne publicerar årligen en så kallad Country Poverty Assessment, som ska fungera som ett ”nyckelinstrument […] framtaget för att bedöma omfattningen och orsakerna till fattigdomen i landet, samt för att föreslå en strategi för att dämpa dess effekter”. Här framstår det som att Världsbanken förespråkar minskningen av fattigdomens effekter, istället för att angripa dess rötter, vilket är problematiskt.

Rissektorn i Kambojda är en viktig förklaring till fattigdomsminskningen i landet under senare år, menar Världsbanken. Foto: Robert Pratt, Flickr

Rissektorn i Kambojda är en viktig förklaring till fattigdomsminskningen i landet under senare år, menar Världsbanken. Foto: Robert Pratt, Flickr

Vid Världsbankens årliga konferens för Kambodjas fattigdomsbedömning i mars sades det att fattigdomsminskningen i Kambodja de senaste tio åren till största delen kan förklaras av dess vita guld – riset. Rispriset har legat högt och stigit konstant sen 2004, samtidigt som inhemska jordbruksreformer, främst jordbruksprivatisering följt av andra liberaliseringsåtgärder, har garanterat ett jordbruk fritt från marknadssnedvridningar. Världsbanken påstår att prisökningen direkt gagnar Kambodjas fattiga, men är det verkligen småbönderna och jordbruksarbetarna på risfälten – majoriteten av dem fattiga – som gynnas av prisökningen? Eller gynnar den snarare ett fåtal företag som består av mellanhänder, distributörer och exportörer?

Det största problemet ligger i faktumet att riset i Kambodja står för cirka 80 procent av kaloriintaget och är därför väsentligt för livsmedelssäkerheten. Man behöver inte vara utbildad ekonom för att inse hur risets prisökning påverkar inkomstandelen spenderad på ris, och därmed de disponibla resurser som blir över till andra vitala behov.

Trots att Världsbanken numer utgår från att fattigdom är multidimensionellt i sina officiella rapporter, fortsätter den envist att förespråka ekonomisk tillväxt som den främsta lösningen på fattigdomsproblematiken, något som klargörs i dess ekonomistiska syn på vikten av Kambodjas ”vita guld”. Som nionde största finansiär till Världsbanken borde därför Sverige fundera på vart dess bistånd tar vägen och vad det får för konsekvenser för det globala arbetet mot fattigdom.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Ekonomisk utveckling, Kambodja
Taggar:

Om Patrick Hartwig

Patrick Hartwig heter jag, är 23 år gammal och från Stockholm. Jag har studerat ekonomi (Royal Holloway) samt utvecklingsstudier (UCL) och gör för tillfället en praktik hos Kanindé (NGO) i Rondônia, Brasilien via Jordens Vänner (Sverige) med fokus på ursprungsfolkens rättigheter samt miljöskydd i Amazonas-regnskogen. Har även tidigare praktikerfarenhet från Kambodja. Jag är generellt intresserad av Världbankens och IMF:s internationella utvecklingspolitik, samt hur nyliberalismen genomsyras inom bistånd- samt utvecklingspolitik, både på multlitateral och bilateral nivå. Detta blev därmed ämnet för min masteruppsats (med Kambodja som fallstudie).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *