”Our Next Leader Has to Be Outraged”

Kvinnan börjar med att citera Benjamin Franklin: ”justice will not be served until those who are unaffected are as outraged as those who are”.
Hon säger det rätt in i mikrofonen. Hon ser att ljudet blir för starkt för oss i publiken, men det struntar hon i. Hon är passionerad och motiverad. Och hon är arg. Arg över att förändringar inte sker snabbt nog, över att traditionellt ”manliga” ledaregenskaper premieras över traditionellt ”kvinnliga”, över att det är lättare att komma in på universitetsområdet om en har bil än om en kommer gående, över att de priviligerade inte engagerar sig tillräckligt i orättvisorna. Över att den uppenbara och dolda diskrimineringen av utsatta grupper, framförallt svarta människor, är så stor.

Hard Talk

Hard Talk

Vi är på den avslutande debatten i serien ”Hard Talks” som anordnas av Wits Center for Diversity Studies tillsammans med Wits Debating Union i Johannesburg, Sydafrika. Under veckan har jag imponerats av studenternas förmåga att debattera, deras avsaknad av rädsla, klockrena argument och skicklighet i att dissekera motpartens argument. Ämnena har gått från Student Politics in a Democratic Era, via Is Homophopbia African?, till The Power of Whiteness, och nu slutligen Grooming the Next Leader. Kvinnan är i tidiga 20-årsåldern, och den andra paneldeltagaren är en välkänd, äldre journalist och radiopratare. Han har jobbat med Nelson Mandela och kan berätta historier om världsledare som imponerar. Men han har inte kvinnans glöd och engagemang. Han verkar trött.

Det är uppenbart att de flesta unga åhörarna också är trötta, men de fokuserar sin energi mot ANCs (African National Congress) stora politiska majoritet. De tycker att partiet var bra på 90-talet men att de nu börjat stagnera. Jag vet att många av dem sympatiserar med EFF (Economic Freedom Fighters), ett parti som i senaste valet fick 6,35% av rösterna i det Sydafrikanska valet. Under veckan som gått har jag sett många studenter med röda baskrar med EFF-logan på i salen. I University of Witwatersrands kårval i september fick de dock inte tillräckligt med röster för att få platser i kåren.

EFF

EFF

EFF beskriver sig själva som ett radikalt, vänster, antikapitalistiskt och antiimperialistiskt parti, bland annat inspirerade av den Marxist-Leninistiska traditionen. Deras ledare, Julius Malema (Commander in Chief), är en tidigare ledare för ANCs ungdomsparti, men han lämnade partiet och startade EFF. En av mina kollegor kommenterar att EFFs företrädare alltid är välartikulerande, respektfulla och intresserade, både i nationell media när de debatterar på universitetet.

Julius Malema

Julius Malema, EFFs Commander in Chief

Jag vet inte om kvinnan sympatiserar med EFF, men hon får backning av eleverna för sina åsikter. En av de saker hon tar upp är det faktum att 70 % av eleverna på universitet är svarta, men att hon under sin tid som elev inte haft en enda föreläsare som är svart. Hon kräver att administrationen måste ta tag i det faktum att av 400 lärare så är bara ett fåtal svarta, då eleverna bör kunna se sig själva representerade i större utsträckning.
Hon nämner också det faktum att Wits tar ut en avgift för att ansöka till skolan, något som redan där gör att fattigare elever inte ens ansöker. Detta drar en gräns mot de allra fattigaste eleverna innan man ens börjat titta på ansökningarna.

Och så det där med att det är lättare att köra bil in på området än att gå in. För att komma in på campus gående så måste en ha ett ID-kort från universitetet. Det får en om en har ett intyg från sin institution, betalar ca 100 SEK, och får kortet aktiverat på ett kontor. Utan ID-kort är det knappt att vakterna släpper in en ens med ett intyg från ens institution. En av studenterna jag känner var tvungen att ha med sig ett intyg från polisstationen under den tid hon var utan kort, för att bevisa att hon blivit rånad på det och anmält brottet. Men kör en bil så kan en utan problem ta sig in på området, det är bara att nämna att en skall besöka någon så får en komma in. En får en lapp som skall skrivas på av den en besöker, men det är inget som kontrolleras särskilt noga. Detta betyder alltså att personer med resurser, i detta fall en bil, utan problem tar sig in på området, medan de som kommer till fots har mer problem att komma in.

I Sydafrikas senaste rapport om fattigdom (som du kan läsa här) så rapporteras det att 94,2% av människorna som levde i fattigdom var svarta. Svarta utgör 79,6% av befolkningen.
Majoriteten av marken i Sydafrika ägs av några tusen vita kommersiella bönder. När kvinnan nämner den orättvisa landfördelningen och fattigdomen i landet är det många som visar sitt stöd i salen. En kille räcker upp handen och säger till den äldre mannen att han tappat stinget och glöden, och att de flesta sydafrikanska ledarna gjort samma sak. Han säger att samhället måste tillbaka till den unge Mandelas glöd, till Steve Biko, och de andra engagerade som slogs mot apartheid.

Kvinnan får det avslutande ordet, och hennes meddelande till studenterna blir en uppmaning: ”The next leader has to be OUTRAGED!” Det är slut med att försöka lösa situationen genom förhandlingar då det inte leder till någon förbättring. Förändringen måste ske snabbare, och så krävs ledare som kan visa sitt starka missnöje med nuläget.

– Hanna Franck-Larsson

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Demokrati, Ekonomisk utveckling, Fattigdom, Genus, Jämställdhet, Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Politik, Sociala rörelser, Sydafrika, Ungdomar
Taggar: , , , , , , , , , , , ,

Om Hanna Franck-Larsson

Uppsala är min hemstad. Jag studerar vid internationella masterprogrammet i statsvetenskap på Stockholms Universitet. Under tre månader hösten 2014 befinner jag mig i Johannesburg, Sydafrika, för att skriva min masteruppsats om unga kvinnors ledarskap och aktivism.
Jag bloggar även på wipitblog.wordpress.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *