Fisk ska skapa jobb på landsbygden

Osäkra och oregelbundna daglönearbeten är de jobb som finns att få i den lilla byn utanför San Bernardo del Viento i delstaten Córdoba, Colombia. Många har tvingats flytta från byn till staden för att söka jobb, andra säljer av sin mark till företag och markägare för att klara sig. Men en grupp kvinnor sa ifrån: med en nystartad fiskodling ska de få byn att överleva.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

-Vi tröttnade på hur saker och ting var här. Så vi samlades 24 kvinnor i ett gathörn för att göra något åt vår situation, säger Mira Fuentes, kassör i föreningen Amasjol där hon sitter under taket som vid den här tiden på året skyddar från karibiskt regn och åska snarare än från starkt solsken.

Föreningen har just bjudit på den colombianska delikatessfisken Boca chico, nyligen uppfiskad från en av de tre dammarna som för tillfället ligger spegelblanka några meter från där vi sitter. Så börjar hon och de andra medlemmarna berätta om hur och varför de numera har en fiskodling här i byn.

-Det finns inga jobb här. Våra män jobbar som daglönearbetare, ibland har de jobb några dagar och sen har de inte jobb igen på några veckor eller månader, berättar Mira Fuentes.

Tidigare har kvinnorna också försökt försörja sig på att sälja kakor, på att sälja ägg från sina höns och odlade på lite olika jordplättar runtom i byn. Andra lever på att barnen flyttar dit jobben finns, i städerna, och skickar hem pengar till sina familjer.

-Jag har inte så mycket land att leva på. Mina föräldrar delade upp lotten på oss sex syskon, berättar en annan av kvinnorna.

Mira Fuentes fortsätter:

-Och mycket land har köpts upp av rika människor eller företag, det finns ett tryck på marken här. Men jag försvinner inte, de får släpa ut mig om de ska ha mig härifrån, säger Mira Fuentes och skrattar.

Efter det första mötet droppade dock flera av kvinnorna av. Men åtta kvinnor från byn tog sig likväl till kommunhuset för att protestera mot att politikerna inte brydde sig om deras situation. Det gav resultat. Kommunen gav dem tre bassänger och fisk för att starta en fiskodling.

-Till en början stod det stilla, vi bara gav bort fisken och visste inte riktigt hur vi skulle göra. Sen blev vi kontaktade av Victoria från FN:s lokala kontor och nu samarbetar vi för att utveckla det här, säger Mira Fuentes.

Många i byn tvivlade på att det skulle gå, berättar de.

-”Ni är bara kvinnor” sa de. Men vi sa ”nej, vi gör det! Vi kvinnor kan också”, säger Mira.

Sedan starten har flera från byn gått med i föreningen. Från att bara ha varit kvinnor är nu tre män från generationen under kvinnorna (som är i 40-årsåldern) också med.

-Det är viktigt att vi jobbar för vårt samhälle, jag tror på det här projektet, säger Juan Gabriel, föreningens nytillträdda ordförande.

Än så länge får föreningen upp cirka ett ton fiske per år och alla är delaktiga i skötseln av bassängerna, ”sådden” och i fisket. Fisken säljer de till en mellanhand som säljer den vidare till affärer i Montería för nästan det dubbla priset. Men eftersom föreningen har tagit lån från honom för att göra viktiga investeringar: som en frys för att kunna förvara fisken och en dator för att sköta ekonomin och administration, måste de fortfarande sälja fisken genom honom.

Det föreningen tjänar idag går delvis till avbetalning av lån och delvis till investeringar i odlingen. Men drömmen, berättar de, är att produktionen ska växa och att folk ringer dem och säger ”kvinnor, snälla sälj oss några ton fisk”. Förhoppningen är att företaget ska växa och ge en stadig inkomstkälla för så många som möjligt av byns invånare.

Det är en hel del arbete kvar tills dess, förklarar de, men det svåraste – att få till dammarna och lära sig föda upp fisken – är avklarat. Nu återstår det att bygga upp en stark organisation, planera ekonomin och hålla disciplinen och tålamodet uppe. Med det får de stöd av personer på det lokala FN-kontoret.

En stor utmaning för de äldre i föreningen Amasjol blir också att lära sig att använda datorerna, idag är det några av de yngre männen som hanterar dem.

-Vi jobbar på att få dem att sätta sig framför datorn, säger Juan Gabriel.

-Det kommer, någon av dessa dagar. Om ni vill kan jag sätta mig där nu, säger en av kvinnorna och får alla att skratta.

Helt plötsligt blir det liv i en av dammarna: den blanka ytan bryts av fiskarnas silverskimrande fjäll och vattenstänk när de hoppar upp för att fånga maten som Franklin Pestana Angulo kastar ut.

-Våra livsvillkor har förbättrats. De är inte så bra som de skulle kunna vara än, men de är bättre. Vi är värda det här, säger Mira Fuentes.

Dela det här:
Kategorier: Ekonomisk utveckling, Fattigdom, Landsbygdsutveckling, Okategoriserade
Taggar: , , , , , , ,

Om Anna Sjögren

Jag är journalist som till vardags jobbar som reporter på en lokaltidning i Stockholm. Under hösten har jag tagit tjänstledigt för att tillbringa hösten i Bogotá, Colombia på grund av kärlek. Jag är särskilt intresserad av genus, social rättvisa och yttrandefrihet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *