De som faktiskt ser

Det har diskuterats länge, nästan tjatats, utan att nå den politiska arenan. Vi får höra om möte efter möte som slutar på samma sätt, resultatlöst. Enskilda nationer som fortsätter att prioritera egna intressen före de gemensamma, utan att se hur allas intressen påverkas av ett globalt problem  – klimatförändringarna. Ser gör man dock i södra Indien.

– För 60-70 år sedan brukade det regna tre gånger i månaden, idag kommer allting på en gång. Det skapar problem för jordbrukarna, berättar Mr.Chelladray.

Ute på landsbygden i den sydindiska delstaten Tamil Nadu, en timme utanför Tiruchirappalli, under ett halmtak som skyddar mot både sol och regn sitter Mr.Chelladray, jag och en tolk i skräddarställning på det gråblåmålade, lite sandiga stengolvet. Vi befinner oss på organisationen Kudumbams kursgård Kolunji – Ecological Farm and Training Centre. En av alla de platser på jorden där man märker av klimatförändringarnas faktiska konsekvenser.

Nursery

På Kolunji odlar man träd och olika plantor som sedan planteras runt gården.

– Stora vattenförluster uppstår när allt regn kommer i ett, volymerna ryms inte i byarnas befintliga dammar och brunnar. Mr.Chelladray plockar upp den rostfria koppen bredvid sig på golvet, smakar på det söta chai-teét. Han fortsätter sedan berätta om hur det alltmer sällsynta men väldigt intensiva regnet skapar sprickor i den rödbruna marken, får den näringsrika jorden att erodera och rinna bort från åkrarna.

Utan fungerande vattentillförsel blir det svårt för jordbrukare att odla en endaste gröda. På kursgården Kolunji fokuserar man således mycket på att ge förslag och visa bönder olika metoder på hur man kan underlätta arbetet.

– Vi förklarar för bönderna hur fler träd i och runt åkern håller ihop jorden, hämmar erosion och binder vatten.

Mr.Challadray visar oss odlingar med Azola.

Mr.Challadray visar oss odlingar med Azola.

Mr.Chelladray visar oss runt på Kolunjis marker som personalen delar med kor, höns och de korthåriga, beige fåren med svarta ränder som inte alls påminner om de hemma i Sverige. Vi får se komposten och odlingar av blomman Azola som tillförs som näringsämne till foder och åkrar.

Vid kursgårdens bortre hörn står fyra, fem blåa tunnor vars illaluktande innehåll får mig att förstå den avlägset valda platsen. De är fyllda med olika blandningar av mjölk, gödsel, socker, yoghurt, urin, smör och gröna blad. Processen att förvandla dessa ingredienser till biologiska bekämpningsmedel och gödsel tar dagar, i vissa fall veckor. Jag kommer att tänka på de frätande dofterna av olika kemiska bekämpningsmedel som vi använder i matproduktionen hemma, inser att tiden det tar att få fram de biologiska medlen med sina naturliga associationer nog är värt det.

Vi fortsätter bort från Kolunjis marker. Går förbi några nattsvarta getter, tätt följda av en man med ihopsnörad drivved bärandes på huvudet. De torra rödbruna åkrarna omkring oss förvandlas plötsligt till grunda, rektangulära pooler. Där står kvinnor klädda i uppvikta färgrika saris. Med vatten upp till vaderna rör  de sig långsamt framåt medan frö efter frö placeras ut i långa rader.

Ett risfält.

För att odla ris krävs mycket vatten, en bristvara i många delar av Tamil Nadu.

  – Ris är egentligen inte en lämplig gröda för vårt torra klimat, det behöver alldeles för mycket vatten, berättar Mr.Chelladray. Vi försöker få bönder att övergå till den lokala grödan hirs istället.

En traditonellt sydindisk gröda som han pratar väldigt varmt om då den är näringsrik, torktålig och kan odlas utan kemiska bekämpnings- och gödningsmedel. Trots detta har staten i Tamil Nadu valt att subventionera det näringsfattigare riset.

– Det är väldigt poplärt med ris, både här i sydindien och internationellt. Där finns en stor marknad som staten vill ta del av.

På Kudumbam talar man också om andra aktörer vars politiska inflytande är stort, både i indien och internationellt. Det är multinationella företag som köper den största delen av indiens risexport för att sedan, till ett högre pris, sälja det vidare till resten av världen. Dessa mellanhänder är också försäljare av de frön och kemikalier som indiska risodlare är beroende av. Det finns således incitament för multinationella företag att bedriva en hård påtryckningspolitik på Tamil Nadus politiker att prioritera risproduktionen.

Kudumbam driver därför ett ständigt informationsarbete för att visa politiker och jordbrukare fördelarna med att odla hirs, plantera träd och använda biologiska bekämpningsmedel. De vill även påverka oss konsumenter – få oss att reflektera kring frågor om hur och vart olika varor producerats. Är grödan lämplig för angivet odlingsområde? Hur mycket kemiska produkter har man använt? När den politiska arenan står resultatlös är det via våra val i matbutiken som vi kan motverka klimatförändringarnas konsekvenser och de multinationella företagens monopolmakt.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Handel, Indien, Jordbruk, Landsbygdsutveckling, Politik

Om Anna Ioannou

Studerar vid Uppsala Universitet till en politisk kandidatexamen med fokus på statskunskap och nationalekonomi. Har tidigare läst internationella relationer på SU och frilansat för bland annat Norrtälje Tidning och FUF-bladet. I framtiden vill hon kombinera samhällsintresset med att skriva.

Via Sidas praktikantprogram och Framtidsjorden ska jag praktisera i södra Indien, Tiruchirappalli, på organisationen Kudumbam. De arbetar för att ett hållbart jordbruk, barn och änkors rättigheter samt ökat samarbete mellan lokala jordbrukare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *