Ex-kombattanter ges en andra chans

Till demobiliserings- och återintegreringslägret i Mutobo, Rwanda, kommer ex-kombattanter från östra delen av Demokratiska Republiken Kongo (DRK). Det är människor som har levt med, och ingått i, de rebellgrupper som vi i Sverige hör om på TV.

Det a?r med stolthet deltagarna ba?r tro?jor som visar att de har valt att la?gga ner sina vapen. Foto: Tiina Ekblom

Det a?r med stolthet deltagarna ba?r tro?jor som visar att de har valt att la?gga ner sina vapen. Foto: Tiina Ekblom

Under folkmordet i Rwanda 1994 flydde cirka 2 miljoner hutuer från Rwanda till DRK. Många civila flydde av rädsla för hämndaktioner från den nya tutsi-ledda regimen medan andra, inklusive medlemmar av den extrema hutumilisen Interahamwe, flydde för att undvika straff för sina handlingar under folkmordet. Detta innebar att det redan oroliga östra DRK fick agera värd för stora flyktingströmmar utan att varken ha den ekonomiska eller logistiska kapaciteten att ta hand om dem. En del av flyktingarna organiserade sig i rebellgrupper i syfte att få tillbaka makten i Rwanda. Andra gick med i rebellgrupper under dödshot eller med löften att få mat. Rebellgrupperna har sedan dess omorganiserats och i dagsläget är det svårt att veta vilka som egentligen slåss mot vilka. Gruppernas konstellationer och avsikter ändras dagligen, men det slutgiltiga målet är att få större inflytande över befolkningen och naturresurserna. Detta har gjort avtryck på civilbefolkningen. Östra DRK är idag karaktäriserat av kaos, förödelse, fattigdom, våldtäkter och konflikt.

De exkombattanter som jag möter i Mutobo är mellan 20-35 år. Många var inte födda eller var fortfarande barn under folkmordet 1994. Vissa flydde med sina föräldrar och många har inte själva några minnen av Rwanda. Efter ankomsten till DRK har de levt isolerade i skogen med rebellgrupperna, ibland endast med gruppledarens sanning som verklighet. De vittnar om våld, sjukdomar och den ständiga rädslan för sina liv.

I lägrets sovrum sover alla deltagare tillsammans, oavsett vilken rebellgrupp de tidigare tillhörde. Foto: Tiina Ekblom

I lägrets sovrum sover alla deltagare tillsammans, oavsett vilken rebellgrupp de tidigare tillhörde. Foto: Tiina Ekblom

– I skogen fick vi bara höra det som ledaren berättade för oss. Han sa att Rwanda var en fallerad stat och att vi skulle bli mördade om vi återvände dit. Han sa att det i Rwanda bara fanns fattigdom och död, och att vi därför hade det bättre i skogen, trots malarian, undernäringen och hoten från andra rebellgrupper. Ifrågasatte man ledaren kunde man bli avrättad. Ledaren sa att våra liv skulle bli bättre om vi bara fick mer kontroll över vårt område.

I Mutobo-lägret återintegreras deltagarna i samhället. Att ha bott isolerade med rebellgrupper hela sina liv sätter sina spår. Många kan inte läsa, har aldrig gått i skolan och har matas med propaganda. Många är sjuka och undernärda, men i lägret får de sjukvård och mat. Det handlar också om att lära sig om samhället och omvärlden, att socialiseras och att skapa möjligheter inför framtiden. De får utbildning om demokrati, folkmordet, medborgarskap, jämställdhet och praktiska yrkeskunskaper såsom snickeri och måleri. Det handlar om att ta igen 20 år av missad kunskap, men även att våga lita på andra människor.

Lägret har deltagare från flera konkurrerande rebellgrupper och här måste ex-kombattanterna komma överens om de vill stanna kvar, vilket verkar vara förvåningsvärt lätt. Samtliga deltagare är här frivilligt. De vill komma ifrån det våldsamma livet och leva i fred med sina medmänniskor. De upptäcker dessutom att de har många likheter med deltagarna från de andra rebellgrupperna, att de bara slogs för att de blev tillsagda att göra det.

Alla i lägret riskerade sina liv när de flydde från rebellgrupperna. En påkommen desertör straffas med döden. Ingen lämnar, ingen ifrågasätter. Trots det har deltagarna här tagit det farliga beslutet och lyckats. Många har varit tvungna att lämna sina familjer kvar i DRK med rebellgrupperna:

– Jag ska göra allt i min makt för att få hit min familj. Jag tog mig hit själv först för att kontrollera att Rwanda är ett säkert land. Nu är det svåra att kontakta familjen utan att riskera deras säkerhet. De tror nog att jag är död.

Dela det här:
Kategorier: Flyktingar, Militär/krigsmakt, Rwanda, Säkerhetspolitik, Sociala rörelser, Ungdomar

Om Tiina Ekblom

Jag är i Rwanda för att bevaka den politiska situationen i landet. Det jag vill berätta om Rwanda är de erfarenheter, möten, inspiration och kontraster jag lär känna i min vardag. Rwanda är mer än bara folkmord, även om folkmordet och dess konsekvenser genomsyrar allt som händer här. Jag vill visa upp Rwanda som det varierande landet det är, med dess mäktiga vulkaner, spännande människor, vackra sjöar, jordbruk, korporativ, försoning och konflikter.

En kommentar

  1. Pingback: Barnsoldaterna som flytt till säkerhet | FUF-korrespondenterna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *