Barnsoldaterna som flytt till säkerhet

Ytterst få barn väljer att bli barnsoldater. Det är något som de allra flesta tvingas till. I återintegreringslägret i Musanze, Rwanda, möter jag barn som tvingats till det oförlåtliga, ofta av vuxna de trodde att de kunde lita på. Barnen har levt och ingått i samma kongolesiska rebellgrupper som de i vuxenlägret i Mutobo och som barnsoldat drillas barnen till våldsmaskiner utan begränsningar. I rebellgrupperna ses inte detta som en risk utan som ett mål då våldsmaskiner ger möjlighet för en starkare rebellgrupp i framtiden.  

IMGP2483

I lägret får barnen skola och trygghet

För tidigare reportage om det motsvarande lägret för vuxna: http://fufkorrespondenterna.com/2014/11/21/ex-kombattanter-ges-en-andra-chans/

Flera undersökningar visar att om en växer upp med våld i sin omgivning ökar tendenserna att bli våldsammare som vuxen. De barnen jag möter har inte bara växt upp med våld som inaktiva tittare eller utsatts för våldet. Det här är barn som har tvingats utföra våldet själva. Flera av barnen började som barnsoldater redan vid tio års ålder. De var och är fortfarande knappt gamla nog att förstå konsekvenserna av deras handlingar och vad ett människoliv faktiskt betyder. Med den här uppfostran blir spärren för vad som acceptabelt på en helt annan nivå. Det här är barn som krigat på liv och död.

IMGP2500

Numera får barnen riktiga sängar i en sovsal

I Musanze-lägret lever barn som har lyckats fly från rebellgrupperna. Lägret etablerades 2001 och sedan dess har de tagit emot nästan 1 000 barn. Precis som för de vuxna är desertering oförlåtligt och blir de påkomna straffas de med döden.

– När jag kom till rebellerna visste jag under väldigt lång tid inte vart jag var. Tidigare bodde jag med min familj i Uganda och hade följt med en vän till familjen för att uträtta ärenden när han tog mig till rebellgruppen. När jag insåg att jag blivit kidnappad och aldrig skulle få se min familj igen var allt redan för sent. Det tog mig några månader att inse att jag inte var i Uganda längre, utan i den Demokratiska Republiken Kongo. Jag var hela tiden rädd för vad som skulle hända med mig.

Hos rebellerna får barnen lära sig att slåss. Ett barn kan kriga precis som en vuxen och för rebellerna är nummer viktigt. Ett stort nummer av soldater skrämmer bort fienden och det spelar knappt någon roll vilken sorts soldater de har, så länge de är många och orädda.

– Jag ville inte vara där, det märkte jag på en gång, och jag hoppades alltid att jag skulle kunna ta mig hem igen till min familj. När jag var ute och hämtade vatten och såg bilen som hjälper ex-kombattanter tvekade jag inte. Bilen hann inte se mig men jag gömde mig i skogen och hoppades på att den skulle komma tillbaka på samma väg. Jag satt gömd där hela dagen, orolig för att mina soldater skulle hitta mig, men tillslut kom den och de tog mig hit i Rwanda. Här behöver jag inte slåss längre.

I lägret återintegreras barnen i samhället och återförsonas så småningom med sina föräldrar. De får skola och möjlighet att träffa psykologer. Barnen har utsatts för trauman som de aldrig kommer att glömma och lägret gör allt de kan för att lära barnen att handskas med sina upplevelser.

IMGP2479

Skolan varvas med lek och gymnastik

 

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Bistånd, Fred, Konflikt, Mänskliga Rättigheter, Militär/krigsmakt, Rwanda, Ungdomar, Utbildning, Utvecklingssamarbete
Taggar: , , , ,

Om Tiina Ekblom

Jag är i Rwanda för att bevaka den politiska situationen i landet. Det jag vill berätta om Rwanda är de erfarenheter, möten, inspiration och kontraster jag lär känna i min vardag. Rwanda är mer än bara folkmord, även om folkmordet och dess konsekvenser genomsyrar allt som händer här. Jag vill visa upp Rwanda som det varierande landet det är, med dess mäktiga vulkaner, spännande människor, vackra sjöar, jordbruk, korporativ, försoning och konflikter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *