Minnen om frihet och fulhet i Berlin

Nedan följer några av mina minnen, intryck och upplevelser från Berlin åren 2011-2014. Berättelser om frihet, gråful betong och om en gemenskap förbinder historien med samtiden. Människoöden förenas i en kollektiv ovilja att förändra och förstöra det Berlin som en gång förde dem samman.

En ful stad

Mitt första starka intryck av Berlin var stadens fulhet. 2011 flyttade jag till Ostbahnhof i den östra delen av centrala Berlin. Jag hyrde ett litet rum i ett kollektiv med tre andra jag aldrig mött förut. Vi delade kök och badrum och på så sätt tvingades umgås en del. Intill den stora järnvägsstationen Ostbahnhof reste sig fula höghus med billigt byggda balkonger i plåt, liksom sådana som ofta byggdes för 60-talets baby boom-generation i ett socialistiskt samhälle. Vi bodde granne med en neo-nazist och köksfönstret tittade ut mot två stora byggnader. Ett var byggvaruhuset Hornbach. Det andra Tysklands mest omtalade nattklubb, Berghain. Mina tre mitbewohners (bokstavligt översatt ”medboende”), bestående av en högljudd italienska, en utbytesstudent från Nederländerna och en apatisk tysk, blev min första lilla familj i Berlin. Det var och förblev en udda blandning av personligheter och hushållsarbetet var illa fördelat. Vi log och nickade åt varandra i två hela månader innan jag till slut flyttade ut.

2014-11-28 18.46.50 2014-11-28 18.46.01-2

I bunkrarna finns inga klasskillnader

Berghain är kanske det kändaste exemplet på det som Berlins undergroundscen är – en fristad för dem som en gång betraktades som samhällets utstötta ackompanjerat av hardcore techno, för erfarna öron endast. Till skillnad från den normativa klubbscenen i Europa, tar Östberlins klubbar avstånd från glamour och proper klädsel. Gamla bunkrar och nedlagda fabriker har istället blivit samlingsplatser för musikälskare och sexuellt experimenterande. Jag och två av mina mitbewohners i lägenhet nummer två, Frank och Carsten, brukade gå ut tillsammans. Carsten föddes i Berlin och introducerade mig för underjordiska klubbar, energidrickan Club Mate och riktigt bra tysk techno. Inte bara det. Carsten lärde mig även hur man lyssnade på techno. ”Det finns en konst i att lyssna, annars missar man det”, förklarade han. Ideologin bakom Berghain är frihet – från fördomar, samhällsnormer, verkligheten och fungerar för många stammisar som just ett skydd mot omvärlden och vardagslivet. I somras fyllde Berghain tio år. På jubileumsfesten förenades vi i kramar och dans, Carsten, Frank och jag. Det var som om bostadstvisten som skiljde oss åt den föregående hösten aldrig hade hänt. Vi må ha förlorat vårt kollektiv till Carstens rike pappa, men på det mörka dansgolvet hade vi hittat hem igen.

Berlinare har en särskild relation till underjorden. Underjordiska skyddsrum har varit hem åt tiotusentals människor vid bombanfall, inte minst under andra världskriget och kalla kriget. Där har många liv räddats, påbörjats men också avslutats. Bara tanken på att kunna dansa i en bunker i Berlin får mig därför att le – det tyder på hopp om att även onda minnen kan ha goda förutsättningar. Carstens regelbundna besök till källarklubbar bar med sig en skugga av Berlins, men också hans egen, historia. ”Min farmor och pappa brukade besöka en bunker i Weddig. Då var de fast i ett litet rum fullt med människor de kanske aldrig hade spenderat tid med annars”, berättar han. ”Men när bomberna föll spelade det ingen roll”.

Motstånd för frihet

Den östtyska politiken har inneburit en hård kamp för många människor, särskilt för fritänkare. Den sovjetiska ockupationsstaten Östtyskland grundades vid andra världskrigets slut och existerade fram till slutet på kalla kriget. Vid andra världskrigets slut tog den Röda Armen makten över Östtyskland. I ett försök att bilda en egen östtysk nationalidentitet befalldes stränga kontroller på folkbildning och informationsflödet. En kommunistisk statsideologi fastslogs och alla tecken på oliktänkande eller ogillande straffades hårt. Östtyska invånare var långt ifrån fria att tycka och tänka hur de ville. Fängelset i centrala Östberlin, Hohenschönhausen gefägnis, användes fram till 1990 som ett politiskt fängelse var människor torterades och straffades för att ha visat tecken på motstånd mot den rådande statens ideologi. Fängelset är idag kvar som ett mörkt kollektivt minne för generationerna som blev berövade på sina mänskliga rättigheter, sin yttrandefrihet och sina liv.

Under mitt besök i fängelset träffade jag Vera, en politisk fånge som under 80-talet greps och fängslades för att ha drivit en motståndspolitik genom sina dikter. Den då 22-åriga Vera hade blivit övervakad av sin dåvarade pojkvän i flera år innan två Stasi-män i en bil tog henne en kväll. Efter flera timmars körning hamnade hon i Hohenschönhausen, som egentligen bara låg 15 minuter bort från upphämtningsplatsen. Hon placerades i ett kalt rum medan hon väntade på besked om vad som skulle komma sen. Sovförbud rådde för alla fångar under dagarna och utfrågning under nätterna. Efter ett par dagar utan sömn orkade inte Vera, och tvingades skriva på en bekännelse. För vad visste hon inte, bekännelsen var skriven på ryska. När domen kom fick hon veta att hon skulle sitta i tre år. ”Jag var fängslad och total isolerad från omvärlden och andra människor”, sa Vera. ”Mest längtade jag efter att få se ansikten, höra röster och röra vid någon igen”. På frågan om hur hon kunde hantera att vara tillbaka i fängelset 20 år senare svarade hon ”alla hanterar det på olika sätt, men jag måste berätta min historia. Jag måste dela med mig till andra.” Stasi-vakterna, de män som höll henne fången, är idag statligt anställda varav många har höga positioner på sina arbeten, som advokater och läkare. ”Vi var alla offer för politiken, vissa gjorde bara mer motstånd än andra”, menade Vera.

Berlin efter muren 

Invånarna är mycket måna av att bevara Berlin som den en gång var. Tack vare demonstrationer mot planer på nybygge står den obrukade flygplatsen Tempelhofer Feld kvar som den är, stor och tom. Kvar står också ruinerna av 1800-talssjukhuset Beelitz-Heilstätten, en timme utanför Berlin. Där låg Hitler en gång inlagd för tuberkulos och nu är Beelitz en enorm övergiven besöksplats för den som vågar bryta sig in. Nedlagda simhallar och nöjesparker, som den i Treptower Park, är några av Berlins kvarlevor från DDR-tiden. Vissa har blivit hem åt konstnärer och kreativa projekt, medan andra är blotta minnen av det som varit.

40120021 40120024

Ett historiskt monument som inte står kvar är Berlinmuren. En kväll för lite över 25 år sedan, den 9 november 1989, revs Berlinmuren ner av östtyska invånare som följd av ett missuppfattat uttalande. Under en presskonferens kvällen till ära uttalade sig en östtysk politiker om att medborgare snart kunde resa till Västtyskland ”utan hinder.” Det feltolkade uttalandet satte igång en massiv våg av resanden från öst, som stormade murens kontrollstationer. Människor började klättra och försöka riva ner muren, vilket ledde till det s.k. fallet av Berlinmuren samma natt. Min vän Thorsten var bara 5 år gammal, men han minns hur hans föräldrar grät och omfamnades framför TV:n hemma i vardagsrummet och hur hans då 15-åriga bror sprang ut ur lägenheten och mot Sonnenallee, där muren gick, för att ta del av festligheterna.

Mina två sista år i Berlin spenderades i ett f.d. arbetarklassområde i östra Berlin, som genom gentrifieringens naturliga gång nu blivit ett centrum för yuppies och konstnärer. Några få av mina grannar har bott i huset sedan 50-talet, under kalla kriget då Tyskland var två länder, då Stasi-polisen häktade människor på gator, då ryska lästes i skolorna och innan kapitalismen och kommersialiseringen gjorde Berlin till en europeisk trend. Mina grannar, paret Werther, berättade om hur de som ett ungt par år 1958 fått äga sin lägenhet av herr Werthers föräldrar. Wertherparet, liksom många andra berlinare, hade bott i samma område hela sina liv. I Berlin är ens bostadsområde, eller kiez som det heter på fin berlinska, en del av ens identitet. Med stigande hyror de senaste femton åren, har dock många av familjen Werthers vänner från huset tvingats flytta ut. Idag är huset mestadels bebott av, liksom jag själv var, unga utlänningar som flyttat till Berlin i ett par år, inte mer. Men även jag och mina grannar delade på en samhörighet bortom våra personliga relationer. Vi var Prenzlauer Berg:are. Det brukade i alla fall jag och grannen Agnes kalla oss för, under våra kvällspromenader som aldrig lämnade vårt kiez. Det var nästan som att muren som för bara 25 år sedan stängde oss inne fortfarande var där. Fast denna gång valde vi att stanna. Minnen höll kvar oss, vi var förenade i oviljan att lämna.

Dela det här:
Kategorier: Civilsamhälle, Europa, Kultur, Mänskliga Rättigheter, Okategoriserade, Politik, Sociala rörelser, Tyskland, Yttrandefrihet

Om Sanja Bjelica

Jag har en akademisk bakgrund i språk och internationella relationer och en rad olika erfarenheter från Berlin och Belgrad, där jag bland annat arbetat med kommunikation och diplomati. Dessutom har jag ett brinnande intresse för fd Sovjetunionens samhällsstrukturer och kulturliv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *