Fredsparker – naturvård, utveckling och konflikthantering i ett?

Kruger Nationalpark i Sydafrika är ett populärt resmål för svenskar såväl som turister från världens alla hörn. Vad många inte vet är att parken ingår i en 37 572 km2 stor ’fredspark’ tillsammans med Limpopo National Park i Mozambique, Gonarezhou National Park i Zimbabwe och ett antal andra privat och statligt ägda naturreservat i de tre länderna. Fredsparker har som ambition att skydda djur och naturliv, utveckla lokala samhällen samt verka för ökat samarbete över nationsgränser och därmed bidra till fred i regionen. En vinn-vinn situation?

Gammal tågbro i Skukuza, Kruger National Park, del av Great Limpop Transfrontier Park

                           Att bygga broar för fred?                                  Gammal tågbro i Skukuza, Kruger National Park, del av Great Limpopo Transfrontier Park

Uppsving för historisk idé

Så kallade fredsparker (peace parks) är gränsöverskridande naturskyddsområden som delar gräns med två eller flera länder.  Parkerna skapas när myndigheterna som ansvarar för de skyddade områdena som gränsar till varandra kommer överens om att hantera dessa områden som en integrerad enhet. Idén om fredsparker går långt tillbaka i historien, men i södra Afrika fick idén ett uppsving på 1990-talet och är idag ett hett ämne i naturvårds- såväl som utvecklingskretsar.

Ett skyddat djur och naturliv över internationella gränser

Ett av grundargumenten för fredsparker är att ekosystem inte rättar sig efter nationsgränser, och att ett friskt djurliv behöver stora, gränslösa områden för att trivas. ’Att riva stängslen’ är en retorik som både innefattar att fysiskt avlägsna staket så att djur kan ströva fritt över nationsgränser, men är också i en mer symbolisk mening ett sätt att riva hindren mellan lokala samhällen och parkförvaltningar samt ta ner politiska barriärer mellan angränsande länder. Målet är att skydda biodiversitet, ekosystem, naturliga habitat och naturresurser för nutida och kommande generationer, och därigenom motverka klimatförändringar.

Fredligt samarbete och offentlig-privat samverkan

Utöver målet att skydda naturresurser och biologisk mångfald motiveras dessa storskaliga projekt med att de bidrar till fred i den aktuella regionen. Idén är att gemensamma intressen länderna emellan ökar incitament för fredligt samarbete. Att stimulera samarbete mellan den privata och offentliga sektorn är en annan aspekt som starkt betonas.

Turism och lokal samhällsutveckling

För människor i och i anslutning till dessa områden kan turism bli en viktig alternativ inkomstkälla. Genom att möjliggöra för lokala samhällen att delta i hantering av de skyddade områdena samt investera i gränsöverskridande ekoturism förväntas projekten bidra till fattigdomsminskning och socio-ekonomisk utveckling. ’Att riva stängslen’ får även här en direkt betydelse då traditionella samhällen som tidigare separerats av godtyckliga historiska (ofta koloniala) gränser kan återförenas  och dra nytta av utvecklad infrastruktur, turism och ett hållbart användande av naturresurser.

Målkonflikter och utmaningar

Frågan är hur dessa ambitiösa mål och visioner bäst kan uppnås och balanseras. Att det finns många aktörer och intressen involverade är tydligt. En av södra Afrikas tio fredsparker, The Great Limpopo Transfrontier Park, upprättades år 2002. Parken sträcker sig över ett område motsvarande Hollands landsyta och delar gräns mellan Sydafrika, Mozambique och Zimbabwe.

Medan framgångar har gjorts sedan öppningen återstår många utmaningar. Viktiga frågor som diskuteras är hur lokala samhällen bäst kan involveras och dra nytta av områdena, samt hur det gränsöverskridande samarbetet kan effektiviseras. Den utbredda tjuvjakten på noshörning och elefant är ett annat problem. Arbetet mot tjuvjakten äter upp en stor del av de tillgängliga resurserna, och andra projekt riskerar att hamna i skymundan. På den Mozambiqanska sidan är förflyttningen av ett antal tusen människor i Limpopo National Park ett kontroversiellt ämne. Den frivilliga förflyttningen av dessa byar i parken ifrågasätts och jämförs med tvångsförflyttningar i samband bildandet av Krugerparken i slutet av 1800-talet.

En central fråga i allt detta blir således hur viljan att skydda natur och biologisk mångfald kan kombineras med att försäkra att människors rättigheter och intressen samtidigt tillgodoses.

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Ekonomisk utveckling, Fred, Landsbygdsutveckling, Miljö, Naturresurser, Sydafrika

Om Kristina Berglund

Jag heter Kristina Berglund och studerar på masterprogrammet i Global Miljöhistoria vid Uppsala Universitet. Jag har sedan tidigare en kandidatexamen i freds- och konfliktstudier vid Umeå Universitet. Denna termin gör jag praktik på Peace Parks Foundation i Pretoria, en organisation som jobbar med att upprätta och stödja så kallade fredsparker – gränsöverskridande naturskyddsområden. Jag skriver samtidigt min masteruppsats om Great Limpopo Transfrontier Park, en fredspark mellan Sydafrika, Mozambique och Zimbabwe. Mina intresseområden rör främst naturskydd, hållbar utveckling och balansgången mellan behovet av att skydda natur och vikten av att säkra människors fri- och rättigheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *