Landet som sakta drunknar

På den lågt liggande önationen Kiribati upplevs klimatförändringar i verkligheten och inte som tillfälliga nyhetsrubriker. Människors levnadsförhållanden blir alltmer odrägliga och inför det internationella klimatmötet COP21 vill klimataktivisten Pelenise Alofa att principen om delat ansvar ska införlivas.

Kiribati ligger endast 2,5 meter över havet och landet riskerar att hamna under vatten om havsnivåerna fortsätter att stiga. Foto: Sandra Duong

Kiribati ligger endast 2,5 meter över havet och landet riskerar att hamna under vatten om havsnivåerna fortsätter att stiga. Foto: Sandra Duong

För åtta år sedan bestämde sig Pelenise Alofa för att lämna sitt företag för att på heltid arbeta med att höja rösten för Kiribatis invånare och göra något åt landets utsatthet för klimatförändringar. Hon arbetar idag med att implementera EU:s Global Climate Change Alliance projekt på Kiribati. Sin fritid ägnar hon åt att ideellt leda KiriCan och Live and Learn, två organisationer som arbetar med påverkansarbete och anpassningsprojekt kring klimatförändringarna. Bara under det senaste året har hon besökt Arktis tillsammans med Greenpeace, deltagit i klimatmarschen i New York och talat vid FN:s råd för mänskliga rättigheter. Härnäst väntar Women in the World´s toppmötet där hon ska diskutera kvinnor och klimatförändringar.

Klimatförändringar har blivit en del av vardagen för kiribatier. I februari drabbades Kiribati av en flodvåg på nästan två och en halv meter som orsakade översvämning 200 meter inåt landet. Flodvågen orsakade förstörelse av människors hem och ett av landets två sjukhus fick evakueras. Det som var häpnadsväckande var att vågen kom från lagunen och sköljde över landet under en solig, regnfri och vindstilla dag. Bara tanken på vad som hade kunnat hända om det hade varit storm samtidigt är svårt för Alofa att prata om.

Normalt är Kiribati skonat från extrema väderhändelser men en månad efter flodvågen drog cyklonen Pam in över Stilla Havsöområdet och på Kiribati förstörde den infrastruktur och bröt kommunikationsvägar och bränsletillförsel till de södra öarna. Skillnaden mellan cyklonen och flodvågen var dock att människor var beredda på att cyklonen skulle orsaka förstörelse. Cyklonen Pam drog till sig internationell uppmärksamhet kring önationers sårbarhet för naturkatastrofer. Lika mycket förståelse måste däremot finnas för hur människors levnadsförhållande påverkas av klimatförändringar på sikt. Ökande brist på rent vatten, svårigheter att odla egna grödor, och brist på land är några följder av höjda havsnivåer som redan känns av. Jag frågar Alofa vad hon vill säga omvärlden:

– S.O.S vore lämpligt. Världen kanske inte förstår hur odräglig situationen i Kiribati börjar bli eftersom vi besitter stor motståndskraft, vilket är både bra och dåligt. Vi förlitar oss inte på att regeringen ska lösa våra problem. Vi har våra egna stödsystem. Om min kusin inte har någonstans att bo, då flyttar han in hos mig. Om jag inte har något att äta, då går jag till min syster. Det är så vi hanterar förändringarna, men det är inte hållbart i längden. På den globala nivån måste vi skifta fokus från nationell anpassning till individuell anpassning eftersom klimatförändringar har störst påverkan på individnivån.

Den 19 februari drabbades huvudstaden Södra Tarawa av en flodvåg som mätte 2,3 meter. Foto: Sandra Duong

Den 19 februari drabbades huvudstaden Södra Tarawa av en flodvåg som mätte 2,3 meter. Foto: Sandra Duong

Inför COP21 önskar Alofa att folk ska börja öppna upp sina hjärtan och faktiskt bry sig om hur små östater påverkas av klimatförändringarna till följd av bland annat utsläpp.

– FN:s ramkonvention om klimatförändringar, UNFCCC, är alldeles för ekonomiskt inriktat. De debatterar sin egen ekonomiska tillväxt, inte hur vi ska rädda världen. Jag hoppas att vi snart börjar införliva principen om delat ansvar.

Det är svårt att förstå hur Alofa hinner med att både resa runt hela världen för att försöka påverka det internationella samfundet, och samtidigt vara på plats på Kiribati för att installera vattentankar och utbilda lokalsamhällen i hur man odlar klimatanpassade grödor. Hon kallar sig själv för klimataktivist och säger att hon inte kan vila om Kiribatis invånare ska ha något land att leva på i framtiden.

Dela det här:
Kategorier: Flyktingar, Kiribati, Klimat, Miljö, Oceanien

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *