FN – en herrklubb

När jag för första gången läste FN-stadgan reagerade jag på följande: “The Secretary-General shall be appointed by the General Assembly upon the recommendation of the Security Council. HE shall be the chief administrative officer of the Organization.” Då tänkte jag att man inte ska läsa in för mycket i det, eftersom FN-stadgan skrevs för cirka 70 år sedan. Men när jag väl började jobba med FN insåg jag snabbt att denna textrad är väldigt representativ.

Samtliga av FN:s åtta generalsekreterare har hittills varit män. I slutet av nästa år        ska en ny generalsekreterare väljas. Många menar att det är dags för en kvinna att leda FN.

Samtliga av FN:s åtta generalsekreterare har hittills varit män. I slutet av nästa år ska en ny generalsekreterare väljas. Många menar att det är dags för en kvinna att leda FN.                   Foto: Gabriella Irsten

Det finns inga övergripande genusanalyser. Istället är de flesta FN-strategier som berör genus endast fokuserade på kvinnor och hanteras av särskilda avdelningar som är avskilda från organisationens vardagliga arbete. Endast en fjärdedel av de ambassadörer som representerar sina länder är kvinnor, och det finns bara ett fåtal kvinnliga fredsbevarare och fredsmäklare. Organisationen har heller aldrig haft en kvinnlig generalsekreterare.

Min avdelning hanterar nedrustningsfrågor, och här är ungefär 80 procent av de anställda män. Just nedrustnings- och säkerhetsforumet inom FN är extra konservativt och många anser att genusfrågor är irrelevanta inom nedrustningsområdet. Min första egna erfarenhet av detta var när jag 2012 lobbade för att inkludera ett genuskriterium i vapenhandelsavtalet för att sätta stopp för den globala epidemin av könsbaserat väpnat våld. En ambassadör (som representerade ett land som vanligtvis är genusförespråkare) ville då utnyttja genuskriteriet som ett förhandlingsverktyg till förmån för andra ämnen som han ansåg skulle vara högre prioriterade i förhandlingarna.

Ett annat exempel är kampanjen “No more #ManPanels” som lanserades förra hösten. Kampanjen uppmanade män att inte delta i seminarier bestående av enbart män och att arbeta för könsbalans inom nedrustningsområdet. Detta initiativ var en reaktion på ett expertmöte om autonoma vapen som FN höll i Genève där ingen av de 18 experter som medverkade var kvinnor. Ordföranden påstod att de inte kunde hitta några lämpliga kvinnliga experter. Detta är förstås ett extremt löjligt påstående, speciellt eftersom det längst bak i rummet (dit civila samhället alltid blir förpassade) fanns en massa kvalificerade och erfarna kvinnor. De första veckorna av kampanjen hörde många manliga nedrustningskollegor (de flesta från civila samhället) av sig och ville vara en del av kampanjen. Men lika snabbt som de uttryckte sitt stöd för kampanjen var det många som blev “ertappade” i manspaneler och ursäkterna började välla in.

Dessa två exempel visar hur kampen för kvinnlig representation funkar. På papperet är alla med på noterna  men när männen väl måste ge upp sitt eget privilegium låter det många gånger tyvärr annorlunda.

Dela det här:
Kategorier: Förenta Nationerna (FN), Genus, Jämställdhet, USA

Om Gabriella Irsten

Gabriella Irsten arbetar för Reaching Critical Will, ett självständigt program inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Här arbetar hon med policybyggnad och opinionsbildning för att skapa starkare nedrustningsverktyg, bl.a. genom att införliva mänskliga rättigheter och humanitära aspekter inom FN:s nedrustningsprocesser. Genom sitt arbete följer hon och analyserar ett brett spektrum av nedrustningsförhandlingar vid FN samt de viktigaste mänskliga rättighetsorganen. Andra arbetsrelaterade ämnen inkluderar militära utgifter, mänsklig säkerhet samt freds-och säkerhetsrelaterade frågor. Gabriella har en dubbel masterexamen i humanitära insatser, fredsbyggande och konfliktlösning (NOHA) från Ruhr-Universität Bochum i Tyskland och Uppsala Universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *