Bland avlopp och solrosrabatter i Binh Giang

Efter att ha suttit bak på kommunalrådets motorcykel påväg mot Binh Giang i 30 minuter var vi äntligen framme. Vi möttes av många nyfikna och vänliga blickar. Jag, den NGO jag arbetar för, anställda företrädare för provinsregeringen och kommunstyrelsen var på plats. Äntligen skulle vi ta reda på om den här platsen var rätt plats för vårt eventuella pilotprojekt.

Intervju kring hushållens användning av handvattenpumpar. Några av barnen och mammorna i hushållen fångade på bild.

Det var en lång motorcykeltur. Vindarna blåste kraftigt, broarna var smala och dammet yrde. Vi var ute på landsbygden i ett kustområde som hette Binh Giang. Jag satt bak på motorcykeln, medan kommunalrådet körde. Under tiden försökte han visa mig olika saker längs med vägarna. Han stannade med motorcykeln vid en man med två spannar och visade upp krabbor som både var små och lila. Kommunalrådet talade på vietnamesiska och jag på engelska. Så som det brukar bli, men jag kan inte säga att jag har mindre trevligt för det.

Lila, små krabbor som ofta används som födoämne för vattenbruk. De är speciella just för det här kustområdet.

Väl framme i byn där vi skulle utföra vårt fältbesök så dök kamerorna upp. Det är en ganska fattig by och ungefär 65 % av hushållen är khmerer. Jag är övertygad om att mina vietnamesiska kollegor känner till gränserna för vad som är okej eller inte bättre än vad jag gör. Dessutom var det ett officiellt besök. Men jag kände mig illa till mods med att knäppa för mycket kort. Hit kommer jag, de ser att jag är utländsk och inte talar språket. Jag kommer dit i ett par timmar och får ta del av deras liv, verklighet och historia; se deras smutsiga dricksvatten, fråga om avloppet som rinner alldeles för nära deras vattenuttagspunkt och möta nyfikna blickar. Men sedan ger jag mig av lika fort som jag kom och behöver inte för en sekund leva i det. Det jag menar är att jag ville absolut inte att de skulle känna att deras liv för mig var något slags tittskåp. Jag vill att de ska veta att jag bryr mig och att jag beundrar dem. Att jag tycker att de här människorna, de är våra riktiga hjältar.

Här ser ni avloppet som går ut och i det långa loppet riskerar att förorena grundvattnet som hushållen använder.

Det är först när jag kommer ut till denna plats vid kusten som jag ser Vietnams fattigdom, den riktiga fattigdomen. När man kommer dit som utomstående känner jag att jag måste leverera något. Jag känner att jag är skyldig de här människorna något för att de är så välkomnande och vänliga. En kvinna säger att de samlar regnvatten och använder det som dricksvatten under regnperioden. Men i år har regnperioden varit snål och de har fått köpa vatten som transporterats med båt vilket är väldigt dyrt. En av mina kollegor frågar vad hon använder för efterbehandling av regnvattnet som hon samlat, innan hon ska dricka det. Inget, säger hon. Då tänker jag på alla bakterier och all skit som regnvattnet för med sig när det rinner ner längs med hustaket. Jag tänker på att hon inte borde dricka det och absolut inte hennes lilla dotter. Men kanske har de byggt upp motståndskraft mot det. Kanske är det okej. Men jag blir desto mer övertygad om att det projekt som vi planerar inför, omvänd osmos driven av förnybar energi, verkligen, verkligen skulle göra de här människorna gott. Det skulle vara ett billigare alternativ för dem och även minska riskerna för dem att drabbas av sjukdomar. Det hade varit så himla bra.

Ett öppet ”rainwater harvesting”-system. Vilket innebär att det riskerar att förorenas och att myggor kan lägga ägg i keramikbehållaren. Det systemet som är bakom är något mer skyddat med hjälp av ett nät.

Innan vi går insisterar en av kvinnorna att hon vill visa oss sin rabatt. Hon verkar väldigt entusiastisk över den. Vi går en liten bit längre bort förbi några bananträ, ett annat hus och utspridda sopor. Till vänster om oss ser vi alla en fin och ståtlig rabatt med solrosor och ett litet altare. Man ser i kvinnans ögon att det här är hon stolt över. Det var som att hon ville att vi skulle se hennes solrosor också, inte bara handpumpen som levererade dåligt vatten eller avloppsrännan som var färgad svart. Innan vi gick bad jag en av mina vietnamesiska kollegor att tacka henne för att vi tog kort på hennes rabatt och att jag tyckte att den var väldigt fin. Sedan gick vi därifrån och vi vinkade hejdå till dem. Det är ett möte som är svårt att få ner i text och svårt att återberätta. Jag vet inte om du kommer förstå. Men jag kände mig så otroligt ärad att få ha varit med i ett hörn av deras liv under en dag. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kan göra något för dem.

Den fina rabatten som en av kvinnorna hade odlat och ville visa oss.

Dela det här:
Kategorier: Landsbygdsutveckling, Miljö, Minoriteter, Naturresurser, Okategoriserade, Utvecklingssamarbete, Vietnam

Om Mia Engman

Uppväxt i Småland, pluggar global utveckling i Storbritannien och arbetar nu under två månader i Ho Chi Minh City (Saigon), Vietnam. Jag är framförallt intresserad av frågor rörande vattenrening och tillgång, men har även ett brett intresse för andra frågor som kommer speglas i bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *