Den 23 mars ska fredsavtalet skrivas under

President Santos och Farcs ledare Timochenko skakar hand med hjälpa av Kubas president Raúl Castro

”Du och jag har inte levt en enda dag i vårt land utan krig. Men de barn som föds imorgon kommer att födas till ett annat Colombia” sa en programledare under sändningarna från fredsförhandlingarna på Kuba igår. Det var en historisk dag för Colombia då president Santos och Farc meddelade när ett fredsavtal senast ska skrivas under. Den 23 mars ska det inbördeskrig som varat i över 50 år officiellt vara över. 

Idag är dagen efter. Radion spelar låtar på temat fred och programledarna pratar bara om det som hände igår. Tidigt på onsdagen skrev president Juan Manuel Santos på sitt Twitter-konto: ”La paz está cerca” – freden är nära – och meddelade sedan att han skulle åka till fredsförhandlingarna på Kuba. Där skulle han tillsammans med Farcs högsta ledare Timochenko presentera överenskommelserna i den senaste förhandlingsomgången i fredsprocessen som nu går in på sitt fjärde år.

I Havanna sent på eftermiddagen stod så president Santos sida vid sida med en av Farcs högsta ledare Timochenko, regeringens chefsförhandlare Humberto de la Calle och Kubas president Raúl Castro. Jag, min pojkvän Sebastián och vår kombo Zofie satt bänkade framför tv:n här i Bogotá.

Sebastián var nervös. Varför då, undrade jag. Men så mindes jag den första fredsprocessen mellan 1999 och 2002. Den började med att Farcs högsta ledare då inte dök upp till öppningsceremonin enligt dem på grund av att det fanns planer på att mörda honom. Processen fortsatte att präglas av misstro och Farc hotade att kidnappa högt uppsatta politiker om regeringen inte gick med på gerillans krav i förhandlingarna. President Pastrana gick med på att ge dem en avmilitariserad frizon. Men det visade sig att de använt dem för att stärka sig militärt och i maj 2002 gick gerillan in i femton mindre städer och attackerade banker, affärer, infrastruktur och kidnappade människor. Colombianska regeringen tillsammans med USA inledde bombattacker mot Farc och fredsprocessen var definitivt över. Med det i bakhuvudet kan man kanske förstå den tveksamhet som många colombianer känner inför den här processen.

Men så inleddes presskonferensen. Man gick igenom de tidigare överenskommelserna: en jordreform, garanti för Farcs rätt till politiskt deltagande, en sanningskommission för konfliktens offer och att bekämpa knarkhandeln i landet som gerillan är en del av. Och presenterade det nya – vilka som ska straffas i processen och hur.

I princip var det detta:

  • De som är högst ansvariga för de brott mot mänskligheten och de krigsbrott som begåtts under konflikten ska ställas till svars. Det gäller både militären, polisen och gerillan. De som erkänner sitt ansvar straffas med mellan 5 och 8 år med ”frihetsrestriktioner”, exakt vad det innebär är inte uppenbart. De straffade kan också få som straff att arbeta med att ta bort minor och på andra sätt bygga upp landet igen. De som inte erkänner ansvar kan straffas med 20 år i fängelse. Vissa brott ges amnesti.
  • Fredsavtalet ska senaste skrivas under om sex månader, den 23 mars. 60 dagar efter det ska Farc ha lagt ner sina vapen.

Att man nu har enats om hur rättsprocessen ska se ut och att det finns ett slutdatum är historiskt och innebär att fredsprocessen har nått en ”point of no return”, menar många.

Alla är inte nöjda. En av fredsprocessens starkaste och mest högljudda kritiker, ex-president Álvaro Uribe, som under sin tid vid makten inledde en militär offensiv för att bekämpa Farc militärt. Något som minskade gerillans makt och omfattning. Han menar att avtalet i princip innebär straffrihet för gerillan och att den colombianska regeringen har lagt sig för deras krav.

Sebastián, liksom många colombianska vänner, tyckte att det man enats om var rimligt. I mitt facebookflöde uttryckte de allra flesta stolthet, glädje och hopp. Många var eniga om att freden måste vara en kompromiss och att alternativet – att fortsätta med den väpnade konflikten – är sämre än ett fredsavtal där man tvingas ge lättare straff till de ansvariga än vad de egentligen förtjänar. Flera representanter för offer i konflikten uttalade sig positivt om avtalet:

”Som offer för Farcs våldsamma handlingar vet vi att den enda utgången i konflikten är förhandlingarna. Efter att fredsavtalet är underskrivet kommer en svårare uppgift, att som samhälle uppfylla det som skrivits under. Efter så mycket lidande har kriget gett oss uppgiften att förändra landet och bygga fred från varje del av landet.”

Med punkten om rättsliga påföljder avklarad innebär det att två punkter nu återstår att lösa: konfliktens definitiva avslut och nedläggning av vapen. Under de här punkterna man kommer man bland annat diskutera villkoren för cirka 8000 Farcsoldaters återintegrering i samhället och en bilateral vapenvila. Absolut inga enkla frågor, men många menar att den fråga som just avklarats var den allra svåraste.

Det allmänna stödet för processen har den senaste tiden varit lågt. Enligt en Gallup-undersökning från augusti tyckte 73 procent av colombianerna att fredsprocessen går dåligt och 82 procent trodde att Farc och regeringen inte skulle nå ett slutligt avtal i år. Men det som presenterades igår kan eventuellt ge fler colombianer hopp och öka förtroendet för processen. Och det folkliga stödet kommer att bli viktigt. Man planerar nämligen en folkomröstning där människor ska få ta ställning till det slutliga fredsavtalet.

Såhär sa president Juan Manuel Santos på presskonferensen:

“Idag tar vi ett enormt steg mot det nya Colombia och jag bjuder in er till att bygga upp det tillsammans. För den här positiva horisonten kallar på oss för att bygga upp, inte förstöra. Den kräver att vi enas, inte splittras.”

I slutet av presskonferensen skakade presidenten hand med Raúl Castro och högst motvilligt, efter att Timochenko insisterat och med Raúl Castros handgripliga hjälp, skakade presidenten och Farcs högsta ledare hand. Och oavsett om man blev upprörd eller rörd – ett väldigt speciellt ögonblick i Colombias historia.

Dela det här:
Kategorier: Okategoriserade

Om Anna Sjögren

Jag är journalist som till vardags jobbar som reporter på en lokaltidning i Stockholm. Under hösten har jag tagit tjänstledigt för att tillbringa hösten i Bogotá, Colombia på grund av kärlek. Jag är särskilt intresserad av genus, social rättvisa och yttrandefrihet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *