Uganda – ett land som utvecklas, men åt vilket håll?

”The business men speculate on who will become the president in February  when we all already know who will become the president, the people has decided”

Det här citatet är taget från Ugandas finansminister under ett tal i veckan på den årliga konferensen ”Rural Finance and Gender Equality Conference” som anordnas av en rad frivillig- och intresseorganisationer i Östafrika. Som en del av min fältstudie här i Uganda fick jag möjligheten att delta.

Jag visste innan jag åkte ner hit att Uganda inte var det land i världen som hade störst respekt för mänskliga rättigheter, men jag hade en mer positiv bild, som för varje dag försämras.

Citatet ovan är bara ett exempel som visar hur man här inte ens försöker dölja att man inte respekterar de politiska- och medborgerliga rättigheterna. Det faktum att presidenten dessutom har militären i sin ficka, och får de att gång på gång slå ned politiska oppositionen så fort de anordnar offentliga möten är ett annat exempel. Det är utan tvekan så att president Museveni gör allt han kan för att säkerställa att hans år vid makten fortsätter. De flesta man samtalar med här skrattar åt det faktum att presidentvalet skall hållas i februari och många tänker inte ens rösta, då man vet att det inte kommer göra någon skillnad. Detta är något jag upplever som skrämmande, att människors ork och energi för kamp verkar ha minskat de senaste åren, och uppgivenheten hos många är mycket påtaglig.

De som dock fortfarande kämpar och är en stor katalysator för att ge människor hopp om en förändring är alla olika frivillig- och intresseorganisationer här i landet. Emellertid finns det förslag om att även inskränka dessa aktörers rättigheter. Just nu arbetar man med ett lagförslag som tros komma parlamentet till handa under hösten. I lagförslaget vill man stärka den statliga kontrollen över NGO’s och CSO’s genom att bland annat kräva att de tydligt skall redovisa sin budget och sina donatorer, men man kräver också att man varje år skall söka förnyat tillstånd om att få verka i landet. Lagförslaget är något som skrämmer många, speciellt de organisationer som arbetar med frågor som är politiskt känsliga så som HBTQ frågor eller korruption.

Att man från statens sida vill begränsa och öka kontrollerna över civilsamhället här är något som förvånar mig. Detta på grund av att det just är civilsamhället som så många gånger driver det arbete som regeringen skall göra. Ett exempel från det arbete som jag själv är här och studerar (implementeringen av lagen som förbjuder våld i hemmet) så är det civilsamhället som står för utbildning av den lokala polisen, hälso- och sjukvårdspersonal samt övriga aktörer inom rättsväsendet. Även när det gäller frågor som vattenförsörjning så är det civilsamhället som står för detta, framförallt på landsbygden. Jag har även fått det berättat för mig, från regeringshåll, att man är tacksam över civilsamhällets förmåga att verka i områden där staten själv inte verkar, och att man menar att de kompletterar staten. Trots detta beroende som man själva menar finns så vill man alltså minska dessa aktörers utrymme.

En paradox som för mig inte går ihop, men med tanke på det nuvarande politiska läget i Uganda så är jag dock inte förvånad. Frågan är vad detta kommer innebära på längre sikt för Uganda både vad gäller mänskliga rättigheter, men också landets egna utveckling.

Emma Blomdahl

 

Dela det här:
Kategorier: Afrika, Civilsamhälle, Demokrati, Mänskliga Rättigheter, Politik, Uganda, Yttrandefrihet

Om Emma Blomdahl

Jag läser masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid Uppsala Universitet. Just nu gör jag min MFS i Uganda där jag undersöker kvinnorörelsens roll i att bekämpa våld i hemmet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *