Varför Kosovo?

Pristina 1

Jag är sedan några månader tillbaka stationerad i Kosovos huvudstad Pristina, varifrån jag på nära håll följer den politiska (för/ut)vecklingen som är eftermälet av den konflikt som utspelades här under slutet av 1990-talet. Sedan dess har en – i termer av pengar – enorm insats sjösatts med målet att bygga en (självständig?) stat värdig EU-inträde.

Bara det faktum att miljarder av EU-medel har gått till detta bygge borde vara tillräckligt för att svenskar och övriga européer ska bry sig om Kosovo och dess närområde, men det är inte huvudanledningen. Jag ska i det följande berätta varför utvecklingen i den här delen av Europa – make no mistake, det här är Europa – borde få mer uppmärksamhet än vad den får.

Det huvudsakliga skälet till varför någon i det etablerade Europa borde bry sig om Kosovo är dess placering på kartan: i hjärtat av det forna Jugoslavien, mitt i Europa. Det är ett pyttelitet land vars geografiska placering känns långt mer avlägsen än vad den i själva verket är, som trots detta låg bakom det första kriget Nato någonsin utkämpat.

Anledningen torde stå klar: Kosovo och resten av västra Balkan är nu kringgärdat av Nato- och EU-länder. Kosovo är inte Europas bakgård, så mycket som det är dess innergård. Här vill man inte ha trubbel – man vill ha lugnt och tyst, inte kaotiskt och högljutt.

Det är det huvudsakliga skälet till varför Kosovo är betydelsefullt. Om det tillåts bli det svarta hål det var under 1990-talet, vad skulle det betyda? En lekpark för terrorism, trafficking, organiserad brottslighet och i slutändan våldsam konflikt med potential att spridas rätt in i det europeiska projektets pulsådror. Här ligger även vägen för de flyktingströmmar ifrån omvärlden som vill ta sig in i Europa, till ett bättre liv. Ska Europa leva upp till sina högtflygande ideal, är det här det kan göra det.

För det internationella givarsamhället och biståndsorganisationerna på plats innebär detta en svår balansgång: å ena sidan har behoven varit enorma, vilket också resulterat i en biståndsinflation utan dess like; å andra sidan innebär också betoningen på stabilitet att biståndet kanske inte alltid är det som prioriteras politiskt, trots de högtflygande summorna det rör sig om. Annorlunda uttryckt: den som vill fortsätta tro att bistånd inte är ett bihang till militärt engagemang, utan anses lika viktigt som frånvaron av våld, bör inte åka till Kosovo.

Mängden biståndsmedel som pumpats in i Kosovo sedan krigsslutet 1999 har länge varit baserat på premissen att instabilitet på Balkan hotar Europa som helhet. Men som en snabbt lägger märke till, är Kosovo inte en prioritet längre. Dessutom, givet mängden utbetalda medel borde väl landet kunna stå på egna ben vid det här laget? Rationalistiska argument av det slaget flödar i konferensrummen där företrädare för biståndet och regeringen träffas. Å ena sidan att landet måste klara sig självt, å andra sidan att den armé av utländska företrädare som finns här inte har råd med att se Kosovo bli det misslyckande de fruktar.

En andra anledning till varför Europa borde ge Kosovo mer uppmärksamhet är sättet landet blev (semi)självständigt.  Till skillnad från andra stater vars självständighet följde redan utstakade gränser (se resten av Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Polen etc) gjordes Kosovo självständigt utan godkännande – milt uttryckt – från dess statsmakt, Serbien. Innebär detta att separatistiska rörelser annanstans inom och utom Europa har rätt att slå sig fria med våld? Att de kan räkna med stöd från västvärlden skulle situationen hamna där den hamnade i Kosovo? Och vad innebär en sådan självständighet när EU i det närmaste har investerat så mycket i landet att det vore politiskt omöjligt att lämna det, misslyckandena till trots? Kosovos fall är ett exempel för framtiden, och det finns mycket att lära av hur biståndet har fungerat och inte fungerat i en sådan miljö.

Med det sagt, så finns det ljus i tunneln. Trots det förödande krig som följde Jugoslaviens sammanbrott under 1990-talet och de beräknade 850 000 flyktingar som tvingades fly eller dö under kriget i Kosovo 1999, har landet inte förfallit till en fallerad stat eller återgått till öppen konflikt. Jämfört med andra postkonfliktländer är Kosovo förhållandevis välbehållet. Det reflekteras inte i hur det porträtteras i media – den obetydliga täckning som faktiskt äger rum tenderar att fokusera på den fars som för närvarande är Kosovos parlament.

Mellan inslagen om tårgas och den totalkorrupta politiska ledningen syns små, inkrementella rörelser mot ett etablerande av ett fungerande civilsamhälle. Missnöjet är stort bland Kosovos unga, och när de inte lockas av panalbanska utopier eller tvingas fly landet i hopp om en europeisk tillvaro, söker de andra sätt uttrycka det missnöjet. I avsaknad av ett fungerande partipolitiskt system blir civilsamhället i övrigt den naturliga vägen framåt. Om någonstans bör ett fortsatt (oundvikligt) europeiskt bistånd till Kosovo fokuseras på detta: att erbjuda alternativa vägar framåt.

Trots alla hinder ger Kosovo med andra ord ett blandat intryck för den som är villig att titta extra noga. Den viktigaste insikten för Europa är kanske just denna. Statsbyggande är ingen sexig story; det är ett maraton. Och vem tittar på ett maraton?

Dela det här:
Kategorier: Okategoriserade

Om Josef Svantesson

Resesnobb med ryggsäck. Lortig skribent. Letar efter en plats att slå mig ned på, drar runt på fyra bananlådor böcker och ett tungt samvete. Läser till jurist halva tiden; skriver prosa och blir förbannad över nyhetsflödet den andra halvan. Har studerat en bred blandning områden, där i princip allt är kopplat till freds-, konflikt- och påverkansarbete. För tillfället placerad i Kosovo, där jag dricker alldeles för mycket kaffe och fnyser åt rättsstatsbyggandet medan jag alldeles för sällan ser tecken på förändring av min cyniska världsbild eller att praktikaliteterna på marken reflekterar teorin i böckerna. Anser att det största hindret mot "utveckling" är brist på politisk vilja och att alla involverade i biståndet bör sluta tala i termer av linjär progression. SSR-fundamentalist och rättighetshetsare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *