Kaffets väg från böna till kopp

Kaffets väg från gården i Costa Rica till Sverige rymmer många tillfällen till exploatering. Olika kooperativ och certifieringsmekanismer har olika strategier för att minska dem. I grunden verkar valet stå mellan att arbeta inom eller utanför det konventionella jordbrukets ramar. Ekologisk odling kan beroende på det valet leda till ekonomisk ruin eller ökad självständighet…

Ekologiskt och färdigrostat kaffe

Ekologiskt och färdigrostat kaffe. Foto: Miron Arljung

Principen att ”följa pengarna” ger kanske inte alltid hela bilden av ett problem, men eftersom pengarna tenderar att dras till olika maktcentra och avslöja olika hierarkier är det ofta ett sätt att kartlägga olika aktörer och intressen. I detta tredje och sista blogginlägg från min MFS-studie i Costa Rica är det så dags att dels gå aningen djupare in på de ekonomiska och politiska dimensionerna av kaffehandeln och dels försöka att ”binda ihop säcken” med de tidigare blogginlägg.

Resan från böna till kopp börjar alltså vid själva farmen, där majoriteten av bönderna här i Santa Elena skördar kaffe med konventionella metoder (se ”Svåra förutsättningar att odla ekologiskt”, 19 oktober) två gånger per år, vinter och sommar; sommarkaffet är av sämre kvalitet och inte lika inkomstbringande. Kaffet plockas sedan för hand av bönderna själva och/eller av inhyrd arbetskraft som kan ofta är ursprungsfolk från Panama/Nicaraguaner (se ”Landsbygdens sociala villkor och vardag”, 29 oktober). Detta är första gången kaffet får ett penningvärde genom lön, som beroende på hur snabb du är torde ligga på ca 40kr/timmen. Kaffet plockas i korgar och hälls därefter ned i säckar för transport till någon av de olika insamlingsstationerna som det lokala kooperativet CoopeAgri har utspridda i regionen.

Bönderna levererar kaffe till kooperativets insamlingsanläggning

Bönderna levererar kaffe till kooperativets insamlingsanläggning. Foto: Miron Arljung

En lastbil kommer på kvällen och hämtar det inlämnade kaffet och kör det sedan till processfabriken. Här följer ett antal olika steg som inkluderar tvättning, rensning från skräp (sten, jord etc.), sortering i mogna (röda/gula) och omogna (gröna) bönor, skalning, ytterligare en tvättning (för att få bort en tunn hinna runt bönan) och slutligen torkning i vad som mest liknar stora torktumlare. Det blir en del bi-produkter som i bästa fall tas om hand; vid fabriken jag besökte renas och återanvänds exempelvis tvättvattnet och själva ”kaffefrukten” kan användas som gödningsmedel.

Kaffebönorna genomgår många steg i processfabriken - här separeras bönorna från skal

Kaffebönorna genomgår många steg i processfabriken – här separeras bönorna från skal. Foto. Miron Arljung

Det intressanta är egentligen det som följer härnäst. Jag hade möjlighet att besöka och intervjua tre olika kooperativ plus en ekologisk bonde som var medlem i en ekologisk allians (som bl.a. stöttas av Kooperation utan gränser) och trots att alla tre kooperativ har maskiner för att även rosta och mala sina bönor, d.v.s. förädla kaffet in i sista led, exporterar samtliga 90% av sin produktion utomlands i torkat skick. Med andra ord är det bara 10%, vilket motsvarar den lägsta kvaliteten, som Costa Ricanerna alltså själva får konsumera. Jag frågade om anledningen till detta och svaret jag fick var att importörerna, som varierade från Nestlé till Starbucks och allmänna importföretag, ”föredrar de torkade bönorna, så att de själva kan rosta och blanda på sina specifika sätt”. Det ligger visserligen något i detta i bemärkelsen att en stor del av vad den moderne konsumenten efterfrågar är just speciella blandningar och rostningstekniker, men effekten blir att de som i slutändan gör de största vinsterna är människor i länder som alltså inte något med kaffeodling att göra. Av de mellan 30-50 kronor per kopp vi betalar i Sverige när vi går till ett kafé är alltså den absoluta majoriteten av den siffran pengar som bönderna aldrig får ta del av.

I detta sammanhang blir då certifiering intressant, marknadens försök att reglera sig själv, där märken som Rättvisemärkt (eller Fair trade, hädanefter förkortat FT) och Rainforest Alliance väl är bland de vanligare vi ser i Sverige. Kortfattat är tanken bakom i alla fall FT att de ska garantera en skälig inkomst för bönderna, vilket främst manifesteras i att en kompensation betalas ut av FT över världsmarknadspriset om detta är lågt och en bonus för kvalitet (inkluderat ekologisk odling) om priset är högt. Vad som snabbt blev tydligt allteftersom mina intervjuer blev fler var att det var en stor skillnad mellan de olika kaffeproducenterna:

  • CoopeAgri (det kooperativ vars bönder jag hade möjlighet att intervjua) har ca 8600 medlemmar och säljer ungefär 20% av sin produktion till FT. Detta rör sig bara om ett fåtal högre belägna gårdar, d.v.s. det kaffe som har bäst kvalitet. Få ”vanliga” bönder jag pratade med visste ens vad FT var och de som gjorde det menade att det i princip bara var ett sätt för kooperativet att öka vinstmarginalerna, alltså ingenting som kom majoriteten av medlemmarna till del.
  • CoopeDota, med ungefär 800 medlemmar är beläget i en mer höglänt region (Santa Maria) och var tidigare FT, men avbröt samarbetet för fem år sedan eftersom de menade att de ”redan var rättvisa då är ett kooperativ, plus att kostnaden för kontroll och certifiering är alltför höga bara för att få ett diplom att hänga på väggen”. De menade i stället att Rainforest Alliance gynnade deras medlemmar mer och var även mycket stolta över en CO2-neutral märkning de nyligen fått.
  • CoopeTarrazú, bara någon halvtimmes bilkörning bort från CoopeDota, är aningen större med 3000 medlemmar och har även de höglandskaffe; 100% av deras bönder är FT och ungefär 25% Rainforest Alliance, plus att de har ett nära samarbete med Starbucks. De menade att de tidigare haft stora problem med miljöförstöring etc. och att certifieringsprocessen hjälpt dem att vända denna trend och varit mycket bra för deras medlemmar.
  • Den ekologiska bonden och hans sex kollegor, tryckte på att FT gav honom tillgång till och kontakt med nya marknader, plus att kombinationen FT och ekologiskt gav upp till tre gånger mer inkomst än vad han hade fått för konventionellt kaffe.
Samhället San Marcos, ett höglänt kaffeodlarområde. CoopeTarrazús processfabrik syns i nederkanten.

Samhället San Marcos, ett höglänt kaffeodlarområde. CoopeTarrazús processfabrik syns i nederkanten.

Vad blir då slutsatsen av allt detta? Med eller utan FT var inget av kooperativen ekologiska; de arbetade i stället på olika sätt med ”hållbart jordbruk”, vilket om man skall vara aningen krass handlar om att minska skadan på naturen men egentligen inte om någon förbättring. Detta visar på en tydlig tendens: certifiering kan uppmuntra till ekologisk odling genom bonusar och minska miljöförstöring genom att förbjuda användningen av de värre kemikalierna, men om ingen vilja finns bland kooperativens ledning/medlemmar så kommer ingen drastisk förändring ske av markanvändningen. Om du däremot redan är ekologisk leder certifieringen till ökade inkomster och stöd.

När jag döpte mitt första blogginlägg till ”Svåra förutsättningar att odla ekologiskt ” var det visserligen sant, men vad jag inte gick vidare in på då är att detta är sant främst inom ramen för rådande jordbruksparadigm!

Vad som blev tydligt under mina intervjuer är att det grovt sett finns två sorters ekologisk odling. Den ena är ekologisk odling inom ramen för nuvarande massproducerande jordbrukssystem och innebär alltså att du inte gör särskilt mycket annat än att byta ut mycket dåliga kemikalier mot mindre dåliga. Slutar du helt blir resultatet en halverad skörd och om bonden via kooperativen inte får mer betalt för grödan leder detta alltså bara till en ekonomisk ruin. Det ekonomiska systemet slår tillbaka eftersom: 1) Det konventionella jordbruket bygger på hög användning av artificiella gödnings och bekämpningsmedel (vars producenter ofta är multinationella företag) för att försöka öka produktionen, i sig ett sätt att kompensera för fluktuerande och ofta låga kaffepriser. Detta gynnar monokulturer som i sig är mer sårbara för parasitangrepp, alltså en ond cirkel, 2) Ekologisk odling leder till minskade inkomster för såväl kemikalieproducenterna som importörerna, som gör hela sin vinst i mellanskillnaden de får mellan lågt inköpspris och högt försäljningspris; odlar du ekologiskt tar du helt enkelt bort deras vinstmarginal!

Ekologisk odling som den ekologiska bonden bedrev den handlar i stället mer om agroekologi, om att få näringen i jordbrukslandet att cirkulera, odla mer än en gröda, skapa naturliga giftfria miljöer där mikroorganismer, ekosystemtjänster m.m. både kan användas för att bekämpa parasiter men också ge bättre skördar. Diversifieringen av markanvändningen leder alltså till större motståndskraft mot fluktuerande priser på marknaden eftersom alla ägg inte ligger i en korg, pengar sparas på att inga kemikalier behöver införskaffas och mellanhänderna försvinner när han, via egen rostning och torkning, har kontroll över hela produktionen. Detta leder till en grad av självständighet som den konventionella bonden inte har. I detta sammanhang blir det tydligt att ekologisk odling eller inte handlar mindre om vilka förutsättningar naturen ger och mer om självständighet kontra beroende av storföretag, kooperativ och andra mellanhänder. Certifiering kan i detta fall vara en del av de åtgärder som vi kan genomföra här och nu, men de löser inga strukturella socioekonomiska problem. För att i grunden göra gynna naturen och människorna krävs ändringar av internationella handelsavtal, förändrade och mer reglerade marknader etc.

Kaffets väg från böna till kopp går alltså via relativt lågavlönade ursprungsfolk till storkooperativ och processfabriker till internationella importörer, rosterier och slutligen (för en person boende i Stockholm) en multinationell kaffekedja eller matkoncern. Så när du sitter där med din kaffekopp, tänk på att den rymmer alla dessa berättelser om miljö, människor och ekonomi, vilket såklart gäller alla produkter. Du kan rösta med plånboken och försöka minska problemets konsekvenser, men om du vill ha annat än end-of-pipe-lösningar måste det till politiska förändringar, som kanske kan börja just med en diskussion över en god ekologiskt kopp kaffe!

Dela det här:
Kategorier: Costa Rica, Handel, Jordbruk, Miljö

Om Miron Arljung

Mitt namn är Miron Arljung. Jag har en kandidatexamen i geografi från Stockholms Universitet och studerar för närvarande vidare på avancerad nivå. Vid sidan av mina studier har jag volontärarbetat i Grekland och Costa Rica, och jag har även gjort en fältstudier i Nya Zeeland. Jag skriver också för bloggen Global Diplomacy och är en av redaktörerna för studenttidningen Geografier. Är just nu i Costa Rica för en MFS studie om certifierat kaffe och markanvändning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *