Fars och tragedi i underlandet

Gatuprotester i huvudstaden Pristina efter oppositionsledare arresterats för tårgas i parlamentet visar på utmaningar för EU:s accessionspolitik. Mellan krav på reformer och normalisering av relationerna med Serbien finns en befolkning satt i kläm. Här följer en kort resumé av vad som för närvarande har satt allt utvecklingsarbete i landet på sparlåga.

I Kosovo råder sedan ett par veckor tillbaka ett parlamentariskt dödläge sedan oppositionen försatt församlingen i blockad. Efter att ha kastat ägg på premiärministern och spraymålat hans Audi riktade oppositionspartiet Vetëvendosje internationella mediers blickfång på Kosovo när Albin Kurti, frontfigur och parlamentsledamot, fyrade av tårgasbehållare inne i plenisalen. Sedan dess har oppositionen fysiskt blockerat varje försök att nå talarpodiet och lyckats återupprepa tårgastumultet ett flertal gånger.

Dessa är endast några få exempel i en rad av aktioner som oppositionen genomfört de senaste månaderna som svar på det den anser vara förkastliga eftergifter till Serbien. När jag talar med kosovoalbaner ur den progressiva klick som utgör det korthusliknande civilsamhället, är de enade i uppfattningen att ”the Serbia card” verkar vara det enda som får människor i Kosovo att engagera sig. Manifestationer för politiskt ansvar för korruption och bristande rättsväsende trumfas alltid av nästa protest mot den dialog som förs med Serbien. En dialog som uppfattas som styrd utifrån, där koncessioner endast görs på luftgrunder och där Kosovo ses som förloraren i varje förhandling.

En kväll togs Albin Kurti in för förhör av kosovopolis. Strax därpå stod bilar i brand och polishusets fasader var håliga av kastade tegelstenar. För att förhindra de hundratalet demonstranter som samlats i centrala Pristina från att ta sig in i byggnaden svarade polisen med tårgas. 15 personer fördes till sjukhus, fyra med allvarliga skador. Senare, efter att på order av åklagare ha släppts, höll Kurti ett brandtal till anhängare och media där han försäkrade att ”självständighetskampen fortsätter”. Sedan dess har en mängd aktioner bestående av färgbomber och gatustenskastning resulterat i en utpräglad strategi från polisen att möta våldet med batonger och vattenkanoner. Fler oppositionsledare har försatts bakom galler. Något som majoriteten av kosovoalbanerna verkar vana vid.

Europas yngsta land står inför stora utmaningar som är unika i det att Kosovo till alldeles nyligen fungerat som ett internationellt protektorat. Efter flera konstitutionella kriser, energiprisökningar, arbetslöshet, vattenbrist och en av Europas högsta nivåer av korruption finner en stor del av den unga befolkningen det svårt att utkräva ansvar av nationella politiker när så mycket verkar bestämmas i Bryssel.

Sedan självständighetsförklaringen 2008 har Kosovo, utbrutet från Serbien i eftermälet till det jugoslaviska sammanbrottet på nittiotalet, sökt balansera mellan att närma sig EU och hävda sin nationella suveränitet; en balansakt som varit långtifrån enkel. Många ur det politiska toppskiktet i landet är potentiella krigsförbrytare vars interna maktkamp endast trumfas av en gemensam officiell avsky för Serbien; samtliga kandidater under valet 2014 gick till val på distansering från Serbien. I takt med att Kosovos status utvecklats från FN-protektorat till ”övervakad självständighet” under EU, till dagens på pappret fullvärdiga självständighet, har dock förhoppningen bland dessa eliter varit att kunna balansera denna populistiska hållning med ökad EU-integration.

Foto: Kosovo 2.0

Foto: Kosovo 2.0

Centralt för ett EU-närmande är det som kallas för normaliseringsdialogen mellan Kosovo och Serbien, vari ökad autonomi för den serbisktalande minoriteten i Kosovo är en viktig stöttesten. Den 25 augusti signerades det avtal mellan Serbien och Kosovo som etablerar ett förbund av kommuner med serbisk befolkningsmajoritet. Motvilligt, ska sägas – samtidigt som ett närmande till EU ligger i korten för Kosovo vill ingen politisk företrädare framstå som att villigt närma sig Serbien. Resultatet blir att överenskommelsen ter sig som ytterligare en påtvingad åtgärd från EU:s sida. Förbundet utgör en del i det paket som till slut ska ge kosovoalbaner visaliberalisering för inresa in i EU – något som Kosovos grannländer redan fått.

Vetëvendosje har tillsammans med två andra partier bestämt sig för att tvinga regeringen att riva upp överenskommelsen om det serbiska kommunförbundet annat än tvinga de till nyval. Vetëvendosje, vars namn betyder självständighet på albanska, har fyllt det tomrum som skapats av åratal av misslyckad politik för att få Kosovo på fötter; med en blandning av gräsrotsaktivism och radikal nationalism upplevs de som ett alternativ, särskilt bland unga på vänsterkanten, bland den myriad av pekpinnar som kommit utifrån Kosovo. Den politiska eliten, övervintrad från kriget, anses leva i symbios med den internationella närvaron – den enes makt förutsättandes den andres närvaro.

Premiärministern, Isa Mustafa, kommenterade oroligheterna i parlamentet genom att hänvisa till intresset av att visa upp den yta som EU förväntar sig: ”[Kosovo] behöver ansvarstagande beteende (…) särskilt nu, när vi står inför att signera SAA (samarbetsavtalet) med EU och avsluta arbetet med kriterierna för visaliberalisering.” Såväl EU-ländernas beskickningar som USA och Europaparlamentets rapportör har fördömt oppositionens aktioner i likartade ord, på så sätt bekräftandes Vetëvendosjes retorik om underkuvenhet och beroende.

SAA-avtalet skrevs sedermera på, medan regeringen står fast vid att hålla upprepande farser till plenumsamlingar i parlamentet. Nu senast handlade det om budgetomröstningen, där man lurade in oppositionen i plenumsalen, varpå Kurti sprutade pepparspray på premiärministern medan man stängde in dem där, barrikaderade dörrarna och flyttade till ett annat rum. Bakom talmannens stol fanns ett uppförstorat fotografi av plenumsalens stolsrader, som om de imiterade en riktig session.

Det återstår att se vad resultatet av blockaden blir. I början av året flydde tiotusentals kosovoalbaner landet med målet att ta sig in i Tyskland och övriga EU. Hopplöshet över framtiden, snarare än krig, var då orsaken till massflykten. Risken finns att detta upprepar sig skulle visaliberalisering nu genomföras för Kosovo. Detta utgör ett dilemma för EU. Med dess uppmärksamhet riktat mot flyktingar från Mellanöstern och Afrika, står kosovoalbaner och stampar på EU:s innergård samtidigt som det i allt mindre grad ligger i unionens intresse att bevilja dessa inträde.

Mellan löften om visaliberalisering, en intetsägande rapport från EU-kommissionen om utvecklingen i landet och konstitutionsdomstolens inblandning i den politiska krisen, stiger missnöjet i takt med varje missad deadline.

Nu i helgen firas Albaniens nationaldag, vilket har föranlett att oppositionen har kallat till demonstration. De hoppas därmed att få påfyllningar i leden av de som ändå är ute på gatan och firar. Skulle ett dödsfall inträffa, eller om polisen beslutar att slå ned på demonstranterna med buller och brak, är det osäkert var gränsen går. Tills nu har inte oppositionen haft något större stöd för sina metoder bland befolkningen, även om många stöder dem i sak. Risken finns därför att när bägaren rinner över, visar den sig vara den tryckkokare den i själva verket alltid har varit, och vi får se mer våld på Pristinas gator.

Dela det här:
Kategorier: Okategoriserade

Om Josef Svantesson

Resesnobb med ryggsäck. Lortig skribent. Letar efter en plats att slå mig ned på, drar runt på fyra bananlådor böcker och ett tungt samvete. Läser till jurist halva tiden; skriver prosa och blir förbannad över nyhetsflödet den andra halvan. Har studerat en bred blandning områden, där i princip allt är kopplat till freds-, konflikt- och påverkansarbete. För tillfället placerad i Kosovo, där jag dricker alldeles för mycket kaffe och fnyser åt rättsstatsbyggandet medan jag alldeles för sällan ser tecken på förändring av min cyniska världsbild eller att praktikaliteterna på marken reflekterar teorin i böckerna. Anser att det största hindret mot "utveckling" är brist på politisk vilja och att alla involverade i biståndet bör sluta tala i termer av linjär progression. SSR-fundamentalist och rättighetshetsare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *