Oortodox charm

12037993_10153683890141552_7953003150176743716_n

Internationella företrädare här lyckas ofta fråga nykomlingar om de någonsin sett en fulare huvudstad. Jag vet inte, har jag? Det beror väl på vad en jämför med. (Delhi och Kathmandu är inte direkt vackra, så inte heller Brasilia, men av helt andra skäl – eller hur, vad f** gjorde jag i Brasilia?!)

När frågan ställdes till mig hade jag redan varit i Kosovo föregående sommar – vilket blev mitt standardsvar. ”Jaha, så då vet du vad du har att göra med”, kunde jag utläsa ur folks reaktioner: ”du har väl inte albansk familjeanknytning…?” var den underförstådda följdfrågan. För varför hade jag varit här tidigare, som turist? För den internationella gemenskapen verkar det inte räcka att vara intresserad av landet och dess historia. Det måste finnas en annan anledning till att en är här. Den armé av statsvetare och jurister som befinner sig här är det inte av kärlek till landet och dess befolkning, är det underförstådda budskapet. De är det för att det här finns enkla vägar in på den multilaterala arbetsmarknaden. För en statsvetare är Kosovo en fas, något nödvändigt, likt en tonårsperiod. Alla är övertygade om att ett-två års statsbyggande i Europas samhällslabb till slut förvandlar dig till en sober och insiktsfull policyrådgivare. Även jag.

Pristina är inget vykortsmotiv. Så här års är det mörkt och dimmigt, luften fylld av smogpartiklar från de jugoslaviska kraftverken och knaprig sandkonsistens från alla vägarbeten. Astmatiker: beware! Det finns tillräckligt med organiserad brottslighet för att hålla Batman upptagen. Det är inte den mest tillgängliga staden i världen: om du anser att breda trottoarer, cykelspår och parker är det som fullgör din vardag, kommer du finna Pristina rätt krävande. Faktum är att hela Kosovo då är rätt krävande.

12063566_10153683888446552_961663878092897217_n

Men det som gör Pristina och Kosovo krävande är också det som gör det uthålligt och gångbart. Det är anledningen till att ett fåtal av de internationella faktiskt börjat älska platsen och har stannat här. Varför jag kommer att komma tillbaka.

Tack vare sociala medier och smarta telefoner har konsten att konversera i princip försvunnit från storstadens tuffa miljöer. Vänskap är inte längre vad det var. Pristina säger sig själv vara en stad, och dess invånare skryter om att ”det egentligen bor 300 000 här”, men faktum är att det är en by. I alla behavioristiska aspekter är det en by, vilket betyder att människor är vänligare. Kontakterna är tightare. Alla känner alla. Cigaretterna ligger på bordet för att delas. Dricker du på en bar två gånger är du en stammis; träffar du en flicka vet alla om det; är du underligare än genomsnittet riskerar du att drabbas av byrättvisan och bli utkastad.

Gästvänligheten är den enda lag som följs. Alla som bjuder in dig i sina hem och delar med sig av det lilla de har gör det utan att förvänta sig någonting i gengäld; trots att det är just de skeva maktrelationerna mellan lokalbefolkningen och de internationella som präglar det här samhället till det yttersta.

Jag antar att det är logiskt att ha med sig en del förutfattade uppfattningar om en plats som de flesta kommer ihåg mer som ett krig än som ett land. Kosovo är stort som Skåne, men många ser tyvärr inte mer än 20 % av området av den anledningen. Konflikten är alltid elefanten i rummet här. Det går inte att förneka att Kosovos goda sidor fungerar lite som mingelämnen vid ett cocktailparty: undanflykter för att slippa komma till poängen. Men de finns där, de goda sidorna, och de är väl värda att betona.

12109276_10153690748776552_9187622813509296896_n

För att komma till Rugovadalen, en av Balkans absoluta höjdpunkter och en framtida vandringsdestination av råge, måste du passera igenom Peja, en stad som mer eller mindre brändes ned under kriget. Att ta sig igenom Sharrbergens passage, en annan otroligt vacker plats i Kosovo, måste du passera igenom byar befolkade av serbiska internflyktingar. Sådana detaljer fungerar som inristade initialer i en skolbänk: det är ingen skola utan dem. Formen är inte densamma utan dess inbuktningar och bucklor.

Detta inkluderar även dess huvudstad. Nästa gång jag får frågan om Pristinas oortodoxa charm ska jag svara: ”har du måhända varit i Brasilia?” Nä, tänkte väl det.

Dela det här:
Kategorier: Okategoriserade

Om Josef Svantesson

Resesnobb med ryggsäck. Lortig skribent. Letar efter en plats att slå mig ned på, drar runt på fyra bananlådor böcker och ett tungt samvete. Läser till jurist halva tiden; skriver prosa och blir förbannad över nyhetsflödet den andra halvan. Har studerat en bred blandning områden, där i princip allt är kopplat till freds-, konflikt- och påverkansarbete. För tillfället placerad i Kosovo, där jag dricker alldeles för mycket kaffe och fnyser åt rättsstatsbyggandet medan jag alldeles för sällan ser tecken på förändring av min cyniska världsbild eller att praktikaliteterna på marken reflekterar teorin i böckerna. Anser att det största hindret mot "utveckling" är brist på politisk vilja och att alla involverade i biståndet bör sluta tala i termer av linjär progression. SSR-fundamentalist och rättighetshetsare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *