Livet i Mali, precis som vanligt men ändå inte

Hur är det att leva i ett land där undantagstillstånd råder? I ett land där hotet om nya terroristattacker är ständigt överhängande?

Faktum är att livet inte har förändrats särskilt nämnvärt sedan den stora attacken på hotellet Radisson i slutet av november förra året, i alla fall inte på ytan. Ganska snart började barer och restauranger få tillbaka sina gamla kunder och det tog enbart 25 dagar innan Radisson öppnade igen trots de omfattande skadorna. För den tillfällige besökaren kan det se ut som staden kommit tillbaka på fötter. Dock framkommer en annan bild när jag konverserar med personer som varit här betydligt längre än jag själv.

Det nuvarande undantagstillståndet trädde i kraft strax före jul och nyårsfirandet var väldigt dämpat i år. Visst kunde vi se fyrverkerier från hustaket, trots att de officiellt var förbjudna, men de allra flesta valde att fira hemma. Direkt efter attacken valde dessutom vissa ambassader att omklassificera Bamako från en så kallad family duty station till en hardship station. För de som jobbar på FN och för NGOs har Mali varit en hardship station ett bra tag nu, men exempelvis har de som jobbar på den amerikanska ambassaden ställts inför ett svårt val: stanna kvar och skicka hem familjen eller ta en ny tjänst i Washington eller på en annan ambassad. Andra ställer sig frågan var deras gräns går då i princip alla förväntar sig att situationen kommer att försämras. Vi är alla ytterst ansvariga för vår egen säkerhet. Så när väljer man att lämna sitt jobb och hem?

Jag märker en viss skillnad på mig själv och mitt sätt att leva i staden. Jag har tidigare levt i betydligt våldsammare städer med högre kriminalitet. Där är hotet ett helt annat och begränsar ens liv på ett annat sätt. Du känner till de säkra platserna där du inte behöver oroa dig för att bli nedslagen och rånad. Nu är situationen annorlunda, i synnerhet efter att även Burkina Faso fått genomlida en liknande attack från AQIM eller Al-Qaeda in the Islamic Maghreb, en av de grupperna som tagit på sig händelserna i Bamako och som är aktiva i landet. Det finns i princip ingenting du kan göra för att skydda dig mot en terroristattack, detta var tydligt när de attackerade det som ansågs vara det säkraste hotellet i staden.

I skrivandets stund sitter jag på ett hotell i Mopti, en av de större samhällena i norra delen av Mali och administrativt säte i regionen med samma namn. Stundtals kommer den där isande vetskapen tillbaka, vetskapen att just hotell varit målet för de senaste attackerna på civila. Flera hundra skolor i regionen är stängda efter att hot mot byledare eller lärare framförts av jihadisterna.

Under dagarna fortsätter liver till synes som vanligt, vi skrattar och smågrälar om vartannat, precis som förut. Någonting har dock förändrats och även om jag fortsätter att umgås med vänner på restauranger har jag nog aldrig detaljstuderat utrymningsplaner och lokaler till den grad jag gör idag.

 

Dela det här:
Kategorier: Konflikt, Terrorism

Om Marie-Louise Kjellström

Jag heter Marie-Louise Kjellström och bor sedan hösten 2015 i Malis huvudstad Bamako där jag jobbar med barns skydd och rättigheter. Detta är första gången jag bor i Afrika och ser fram emot att dela mina erfarenheter med FUFs läsare, både smått och stort, från denna fantastiskt gästvänliga men problemfyllda plats. Tidigare har jag bland annat bott i Stockholm, Jerusalem, Bryssel, Groningen, Lima, Paris och Quitos. Jag har en master i International Humanitarian Action, en kandidat i freds- och konfliktkunskap.

Åsikter som uttrycks i bloggen är mina egna och delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *