Ukraina tar motvilliga myrsteg för HBT-rättigheter

I skuggan av konflikten i östra Ukraina och den ryska annekteringen av Krimhalvön pågår en långsam och bräcklig politisk förändring gällande homo-, bi- och transsexuellas (HBT) rättigheter. Sedan regimskiftet 2014 har frågan blivit en nationell angelägenhet, mycket som följd av EU:s krav på reformer i utbyte mot visumfrihet.  

Upproret Majdan och det efterföljande närmandet till EU har öppnat en politisk möjlighet för HBT-rörelsen i Ukraina. Foto: Ivan Bandura, Flickr

Upproret Majdan och det efterföljande närmandet till EU har öppnat en politisk möjlighet för HBT-rörelsen i Ukraina. Foto: Ivan Bandura, Flickr

I november förra året beslutade det ukrainska parlamentet, radan, att anta en historisk lagändring som gör det olagligt med arbetsplatsdiskriminering av HBT-personer. Men beslutet satt hårt inne. Lagändringen antogs efter sju voteringsförsök under morgonen den 12 november. Innan förslaget slutligen antogs hade talmannen vädjat till radanledamöterna genom att förtydliga att förslaget inte skulle innebära ett hot mot det traditionella äktenskapet.

Utanför parlamentsbyggnaden stod ett tiotal förväntansfulla aktivister insvepta i regnbågsflaggor och hållande handskrivna plakat med budskap om mänskliga rättigheter och jämställdhet. En av aktivisterna var Juri Jourski som är koordinator på organisationen Gay Alliance Ukraine, en påverkansgrupp för HBT-personers rättigheter. Jag träffar honom en månad efter parlamentsbeslutet på en utav Kievs många bufférestauranger. Doften av kålsoppa och kokt bovetegröt är genomträngande, men Juri dricker bara te när han berättar om den nyligen antagna lagen.

– Vi har kämpat för en antidiskrimineringslag sedan 2003, men det är först nu när EU har börjat ställa krav som besluten börjar fattas. Stödet för våra frågor hos det politiska etablissemanget är fortfarande mycket svagt.

Som så många andra i Kiev deltog Jourski i det folkliga upproret som avsatte den pro-ryske presidenten Viktor Janukovitj i februari 2014.  Euromajdan som rörelsen snabbt döptes till (efter torget Majdan som demonstranterna samlades på), började som en reaktion på Janukovitjs plötsliga beslut i slutet av 2013 att inte skriva ett associeringsavtal med EU och istället närma sig Ryssland. Tidigt blev rörelsen dock lika mycket en resning mot en genomkorrupt maktelit som inte drog sig för att svara demonstranterna med kraftigt övervåld.

Efter att Janukovitj avsatts undertecknade den nytillträdda pro-europeiska regeringen omedelbart associationsavtalet med EU. Det är den huvudsakliga anledningen till att HBT-frågan överhuvudtaget behandlas av Ukrainas högsta politiska beslutsfattare. Inom ramen för associeringsavtalet har EU lovat Ukraina visumfrihet i utbyte mot flera politiska reformer, varav antidiskrimineringslagen är en.

Politikernas vilja att kompromissa i HBT-frågor för att komma närmare EU kanske illustreras bäst av Juri Lutsenkos, ordförande för det största regeringspartiet, uttalande om att han hellre ser ”prideparader på Kersjatik (Kievs huvudgatan) än ryska pansarvagnar”. I somras hölls en Prideparad som sanktionerades av självaste president Pero Porotjenko, något som skulle vara otänkbart under Janukovitjs tid vid makten.

Samtidigt påpekar Jourski att det politiska livet efter Euromajdan inte har bara förbättrat de politiska förutsättningarna för HBT-rörelsen.

– Kriget har radikaliserat samhället. Vi i Gay Alliance Ukraine har fått flera lokalkontor och evenemang attackerade av ultranationalister bara det senaste året. Innan Euromajdan kunde vi åtminstone räkna med att våra privata evenemang lämnades ifred.

Majdans radikaler
Den ökande radikaliseringen av högernationalistiska grupper personifieras avVadim Kovadlo. Han är en reslig ung man som är inne på tredje året av sin utbildning i dataprogrammering vid Kievs ekonomiska universitet. Förra året tog han ett uppehåll från sina studier för att strida i en frivilligbataljon på fronten i Ukrainas östra Donbassregion. Vi möts på Majdan och han guidar mig till de platser där sammandrabbningarna mellan aktivister och poliser var som hårdast. En bränd husfasad och fotografier på dödade demonstranter vittnar om ett land som inte är redo att släppa taget om revolutionsyran som genomsyrade samhället de kalla vintermånaderna 2013/2014.

Kovadlo fick ett politiskt uppvaknade under Euromajdan. För honom handlade revolutionen inte så mycket om EU som om återfödandet av den ukrainska nationen och kulturen – en kultur baserad på traditionella könsroller och familjevärderingar.

– Jag bryr mig inte om vad folk gör privat, men vi ska inte öppet stödja homosexualitet. Det skadar viktiga familjevärderingar. Dessutom är det överhuvudtaget inte en prioriterad fråga nu när vi befinner oss i krig.

Kovadlo ger utryck för en vanlig föreställning om HBT-aktivister som verklighetsfrånvända kosmopoliter som inte bryr sig om Ukrainas bästa.

– HBT-personer är inte de som åker ut till fronten och strider för Ukraina. De är bekväma storstadsbor med väldigt liten förankring i samhället.

Patriotism och HBT-rättigheter hand i hand?
Ksenja, 23 år och lokal koordinator på ett av Gay Alliance Ukraines verksamhetscenter i centrala Kiev, passar dåligt in på Kovadlos nidbild av HBT-aktivister. Hon flydde från Krim och är en av de enligt FN 1,5 miljoner ukrainare som befinner sig på flykt i sitt eget land. Ksenja har aldrig besökt Europa och känner stark samhörighet med den ukrainska nationen på ett sätt som delvis är kopplad till hennes sexuella identitet.

– Jag är patriot och vill inte bo i Ryssland. Men situationen för mig som lesbisk på Krim blev ohållbar.

Jag intervjuar Ksenja i en soffa bredvid flera tonåringar som målar banderoller och diskuterar centrets senaste filmvisning.

Många av Ksenjas HBT-kompisar flydde från Krim av ren rädsla för de ryska anti-gaypropaganda-lagarna som ska skydda barn från homosexualitet och främja traditionella familjevärderingar. Enligt Ksenja har lagen använts för att omhänderta barn från samkönade par skrivna på samma adress.

– När jag bodde på Krim brukade vi arrangera gayfester två gånger i månaden på klubbar i någon av Krims största städer. Vi annonserade det öppet på Facebook och Vkontakte (rysk social media). Sedan annekteringen i mars 2014 har bara en sådan fest hållits och den planerades i hemlighet.

Samtidigt som Ksenja ser det som otänkbart att leva i ett ryskt Krim gör hon sig inga illusioner om att homofobin i Ukraina, som hon menar är starkast på landsbygden, kommer försvinna snabbt. Genom utbildning tror hon ändå att många kommer att inse att homosexualitet inte är en avart. Men på kort sikt är det anpassandet till EU:s regleringar som ger mest konkreta resultat.

Majdan och närmandet till EU har öppnat en politisk möjlighet för HBT-rörelsen. Men vi har mycket långt kvar.

Dela det här:
Kategorier: Mänskliga Rättigheter, Ryssland, Ukraina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *