Det luktar bränd plast

Sopor kantar vägar på Lombok

Jag vaknar långsamt upp. Den heta eftermiddagsvärmen gör att kroppen reagerar långsamt. Något har fått mig att ryckas upp från dröm till verklighet. Det luktar, nej, det stinker bränd plast. Har det börja brinna någonstans i närheten? När jag ser rök stiga tjugo meter från det hus jag befinner mig i springer jag ner i köket och ropar smått förskräckt en fråga om det brinner. ”Brinner? Nä nä, det är bara soporna som bränns”, svarar en av mina medresenärer. En månad senare är lukten av bränd plast vardag.

Jag befinner mig i den lilla fiskebyn Gerupuk, i södra delen av Lombok. Lombok tillhör Indonesien och ligger öster om den mer kända grannen Bali. Trots att de två öarna ligger ett stenkast ifrån varandra är skillnaden dem emellan väldigt stor. På Lombok vaknar jag varje morgon av att böneutroparen kallar till bön, medan jag på Bali väcks av mopedernas tutande. Bali är ett mecka för turister som drömmer sig bort till värme, surfing, natur, yoga, meditation och god mat. Jag har hört många beskriva Lombok som mer orört, så som Bali var för 10-20 år sedan. Skillnaderna mellan öarna är många, och anledningarna till detta är flera. Men för mig är de infrastrukturella olikheterna utmärkande. Så som hanteringen av sopor.

Byn Gerupuk har förändrats drastiskt bara de senaste fem åren. Byn börjar bland annat bli en destination för surfare. De indonesiska vågorna är berömda och många surfare drömmer om att surfa nära någon av de indonesiska öarna. Surfplatserna nära Gerupuk är inget undantag. Den ökade turismen har ökat välståndet i byn. Men fler turister innebär också mer konsumtion – och mer avfall. Sophantering och sopsortering är två smått okända ord i byn Gerupuk. Nästan överallt ligger sopor – plast i alla storlekar och färger, papper, kartong och kläder. Det finns ingen riktig övergripande infrastrukturell hantering av sopor. Soporna hanteras därför som de alltid har gjorts – genom att samlas ihop och brännas.

Jag pratar med några unga killar från byn och frågar om deras kunskap miljö och sophantering. För just de jag pratar med är det inte okunskap som är problemet. De arbetar med turism och har arbetsgivare från Europa som idogt arbetar med att driva sitt företag så eko vänligt som möjligt. Killarna som jag pratar med har därför kunskap om sophantering och försöker själva påverka sin omgivning så mycket de kan. Men det är svårt, menar alla, eftersom de äldre i byn inte tar till sig informationen. ”De har alltid bränt sina sopor eller kastat avfallet i havet, vilket de inte kan se har skadat deras levnadssätt. Så varför då förändra? Det är först när fisken, som är de flesta i byns levebröd, drabbas av att ekosystemet rubbas som de äldre i byn kommer inse att något är fel”.

Jag träffar Lena, en volontär som jobbar med engelskundervisning i byn och som i Tyskland studerar miljövetenskap. Lena berättar om det enorma samhällsproblem som bristen av sophantering innebär. Anledningen är en avsaknad av kunskap och information om vilka typer av sopor som är organiska och vilka som inte kan brytas ner i naturen. Hon berättar målande en historia om byn Gerupuk. Om hur plast och icke organiska produkter kom till Lombok och byn tillsammans med ”västerlänningar”, men utan information om vad produkterna innehöll och hur de borde hanteras. Från att endast handskats med organiskt nedbrytbara produkter var samhället nu tvunget att ta hand om nya avfall. Men eftersom okunskapen kring icke organiska sopor var och är så stor förändrades inte hanteringen av sopor. Systemet består fortfarande av att bränna sitt avfall eller kasta iväg det efter behag. Och även om attityden kring hur sopor bör hanteras förändras i byn så återstår de infrastrukturella frågorna. Så som vart ska soporna ta vägen om det inte finns en statlig hantering av avfall och sopor? Och så länge en infrastrukturell förändring inte sker kommer varje skymning lysas upp av små brasor med efterföljande stank av bränd plast.

Dela det här:
Kategorier: Asien, Ekonomisk utveckling, Hälsa, Indonesien, Landsbygdsutveckling, Miljö, Turism

Om Maria Lundin Osvalds

Studerande statsvetare som spenderar sommaren i Indonesien och Kenya.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *