Några tankar om att volontära och erfarenheter från Pelita Foundation

Jag sitter på en sliten kudde och försöker dölja en gäspning. Ute är det mörkt och jag har svårt att hålla mina ögon öppna, fast klockan inte är mer än åtta på kvällen. Men jag har varit uppe sen fyra på morgonen och längtar därför trött till att krypa in under mitt myggnät och försvinna in i drömmens värld. Trots min tysta önskan skärper jag till mitt sinne och koncentrerar mig åter på den kvinna som står framför mig och de som sitter bredvid mig. Kvinnan heter Rachel och driver en så kallad NGO (non governmental organisation). Organisationen heter Pelita Foundation och platsen den drivs på – platsen jag befinner mig – är Gerupuk på ön Lombok.

Rachel håller ett föredrag om organisationen. Jag och resterande åhörare tillhör ett gäng surfare som huserar i ett hus i utkanten av den lilla byn. För oss berättar Rachel om organisationen, som främst arbetar med att på daglig basis tillhandahålla engelskundervisning för barn och unga efter skoltid. Den engelskundervisning som erbjuds i byns skola är bristfällig. Många gånger tillbringar barn och ungdomar hela dagar utan lärare. Därför är engelskundervisningen som organisationen tillhandahåller väldigt populär, då många barn inte minst vill kunna engelska, utan även inser vikten av lära sig engelska för framtida arbetsutsikter.

Efter en månad i byn har jag spenderat några timmar tillsammans med de äldre engelska klasserna. Framförallt har jag hjälpt många av barnen med att skriva och öva tal som ska framföras som del i en stipendieansökan till organisationen Pelita Foundation. En stor del i organisationens arbete är att stötta ungdomar genom att utdela stipendier, vilket innebär att barnen kan fortsätta studera. I Indonesien är grundskolan gratis, medan högstadiet måste betalas. Ett stipendium innebär att de unga kan flytta från Gerupuk för att studera vidare på högstadiet. En del i ungdomarnas ansökan av stipendium är att framföra ett muntligt tal inför sina klasskamrater, familj, vänner samt den styrelse som väljer ut vilka som blir de nya stipendiaterna.

 

DSCF5586

Lektion med de äldre ungdomarna. Foto: Maria Lundin Osvalds

 

 

Jag pratar med Badar, som är lärare nummer ett och en av de mest drivande i organisationen. Badar är utbildad engelskalärare, den första i sin hemby som slutförde en högskole- och därefter universitetsutbildning. Badar berättar hur glad han blir när det kommer resenärer från länder som har engelska som modersmål (eller som pratar väldigt god och korrekt engelska) och som kan medverka på lektionerna. Trots Badars egna utbildning saknar han det ordförråd som en individ med engelska som modersmål har. Och eftersom byn Gerupuk tills för några månader sedan inte hade tillgång till internet, var möjligheterna att nå engelska via tv, radio och musik, små.

Vårt samtal får mig att tänka vidare på flertalet diskussioner som blommat upp vid seminarier på universitetet och möten med studenter som likt mig studerat statsvetenskap/internationella relationer eller liknande kurser. Många av oss har diskuterat konceptet att åka och ”volontära”. Hur volontära på flera håll och kanter mer och mer börjar likna semester – nåtot som turister gör. Det har ofta pratats om ”volontärism”. Och visst är det problematisk i att många unga från privilegierade länder en kort tid (som två veckor) åker till fattiga delar av världen och jobbar på barnhem eller liknande. Efter sin tid av att hjälpa till åker de därefter tillbaka hem. Barnen på barnhemmen möter på så vis möjligen allt för många unga som försvinner och byts ut. Jag är inte den enda som ställt mig tveksam till hur bra det är för barnen.

Jag har själv uppmärksammat och stundtals, möjligtvis felaktigt, pratat kritiskt om hur ”volontärismen” har vuxit i skala. Men i samtalet med Badar möts jag av ännu en bild: om det positiva för ungdomar i att möta många resande och volontärer. Redan i början av min vistelse i Gerupuk, den kvällen då jag satt på en sliten kudde och kämpade med att hålla mig vaken och lyssna till Rachel, uppmuntrade såväl Rachel som Badar oss tillresta att medverka på lektionerna. Därefter har jag tillbringat flera timmar tillsammans med ungdomarna – vi har allt från suttit och lekt med enkla hälsningsfraser till öva mer avancerade tal. Och på så vis insett att det kan vara väldigt givande för ungdomarna att spendera tid med oss som endast är på genomresa. Att på kort tid engagera sig som volontär kan vara väldigt positivt, beroende på omständigheterna.

Den som vill veta mer om organisationen Pelitia Foundation kan kika här: https://www.pelitafoundationlombok.org.

 

Dela det här:
Kategorier: Bistånd, Civilsamhälle, Indonesien, Ungdomar, Utbildning

Om Maria Lundin Osvalds

Studerande statsvetare som spenderar sommaren i Indonesien och Kenya.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *