De grekiska kriserna i Aten och Rhodos

Den grekiska finanskrisen är inne på sitt åttonde år, men det senaste året har i symbios med den finansiella krisen präglats av flyktingvågen, då kriget i Syrien eskalerade och terroriströrelser vann mark i Irak och Afghanistan. Efter att gränserna stängdes och EU ingick ett utlämningsavtal med Turkiet minskade antalet som kom, men det slutade definitivt inte. Rhodos och Aten är två platser där jag arbetat med flyktingar under olika perioder sedan augusti 2015.

På väg in till flyktingcentrumet på Rhodos, och till E1 i Pireushamnen, är hettan kvävande och ligger som ett täcke över tillvaron. Hundratals tält, tusentals människor på flykt mot en drägligare tillvaro och ett tiotal containrar utgör det tillfälliga flyktingläger som skapats i hamnen i Aten. På Rhodos har det gamla slakthuset, som ligger i ruiner, längst ut vid fartygshamnen krafsats ihop till flyktingläger. När det kom som mest kunde upp emot tusen personer bo i lägret ett par dagar innan de tog färjan till Aten – men det var innan gränserna inom Europa stängdes. Väl framme i hamnen i Aten, Pireus, tog de sig vidare norrut, men efter avtalet med Turkiet i mars och gränserna stängde blev tusentals människor strandsatta i ett improviserat flyktingläger i hamnen. Sedan april arbetade jag i hamnen i Pireus, och under den sista halvan av förra året på Rhodos. En dag i juli tog jag för ovanligheten skull taxi in till flyktinglägret i hamnen, då jag hade flera kassar med leksaker med mig. Taxichauffören tittade på mig i backspegeln.

av Hedda Grew

Rhodos flyktingläger, augusti 2015.       Foto: Hedda Grew

You’re going out to E1? To the Syrians?”
”Yes, I work there, I’ve bee…” Han avbryter mig innan jag knappt hunnit börja.
You have to be careful there, I just have to say you that. It is not their fault, i’m sure they good people, but when you have lived like they have anything can happend.
I don’t say it because they’re bad people, because they’re not, but you have to be careful because of what they have to carry.
Jag försäkrar honom flera gånger om att det är okej, jag har varit där varje dag i flera veckors tid, jag har arbetat med flyktingar sedan förra året. Han tittar bekymrat på mig och fortsätter på knagglig engelska förklara att jag måste se efter mig själv därute i hamnen.
Mobilen plingar till medan han fortsätter berätta om varför flyktinglägret kom till i hamnen, det är en kollega från Symi som skickat bilder från Rhodos. Han är i flyktingcentrumet, där vi elva månader huserade hundratals om dagen, nu är de söndertrasade madrasserna där tusentals människor på flykt sovit på sönderbitna av ormar och möss. Det ska stängas, sedan gränserna stängdes har inflödet till Rhodos minskat, men inte avstannat. De som anländer till Rhodos ska skickas vidare till Kos eller Leros, vissa hamnar i ett ”långtidsboende” på ön Tilos. Under fotot skriver han: So sad to see all the work from last year end up looking like this. 

Flyktingcentrumet på Rhodos var aldrig bra, aldrig riktigt beboeligt, men det som finns idag är om möjligt ännu värre. Taxichauffören tittar på mig och frågar var han ska släppa av mig, bromsar in när vi kör igenom grindarna in mot den yttersta delen av hamnen, E1 och E2, där de hundratalen med tält trängs på parkeringarna. När jag går ur går jag förbi en man som badar en pojke i en plastbalja, det grådaskiga vattnet stänker över hela deras tält när pojken sparkar omkring på bubblorna.

 

ddd

Man som badar en pojke i Pireushamnen, juli 2016.                                                                   Foto: Hedda Grew

Det är så väldigt svårt att veta hur och vad jag ska skriva för att få med detaljerna som förklarar omfattningen. Det är olika grader av helvete och paradis överallt, den djupaste av humanitär tragedi och soltörstande semesterfirare några hundra meter ifrån varandra. Kontrasterna i Aten och på öarna är nog bland de skarpaste man kan uppleva i dagens Europa, kanske bland de skarpaste i Västvärlden. Misär och turistsäsong lever i en märklig symbios. Det är omskrivet i medierna samtidigt som det är på väg att glömmas bort, det som för ett år sedan var överallt i media är idag ett besvärande faktum som ingen riktigt vet hur man ska hantera.

Generationer går till spillo – vissa har flyktingstatus, andra lämnar landet som ekonomiska migranter eller försöker pussla ihop det som finns kvar av vad de en gång hade. Grekland är en mosaik av några av världens mest utsatta, ett land som känns som ett apatiskt ingenmansland där alla väntar på att något ska hända. På att få veta var i asylprocessen man befinner sig, på om något europeiskt land är beredd på att ta emot en enligt omfördelningsprogrammet, om ännu ett besparingspaket ska träda i kraft, om de ska få förbli i EU, på någon som ska hitta en lösning på de två humanitära kriserna som skapats av den ekonomiska- och flyktingsituationen.

ddd

Del av flyktinglägret i Pireushamnen, Aten i augusti 2016.                                                    Foto: Hedda Grew

Dela det här:
Kategorier: Europeiska Unionen (EU), Fattigdom, Flyktingar, Mänskliga Rättigheter, Migration
Taggar: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *