Arbetslöshet, migration & drömmar

”He wants to go to Italy”. Vi sitter i sömmerskan Marietous familjehem, äter nationalrätten thieboudienne och pratar om hennes systersons framtidsmöjligheter. Om hur få jobb det finns för unga i Senegal, om att systersonen och flera av hans vänner är arbetslösa trots dubbla masterutbildningar, och om att det inte känns riktigt rätt att så många utlänningar här i huvudstaden Dakar tydligen har jobb. För jobb finns det ju, säger hon, men då måste man ha studerat utomlands. Så Pap, som hennes systerson heter, vill åka till Italien för att skaffa sig en framtid. Jag vet inte vad jag ska säga. Ska jag berätta om de högerpopulistiska vindarna som blåser i Europa, om Italiens dåliga ekonomi? Ska jag berätta att även om Pap lyckas ta sig till Italien så är han kanske ändå dömd till ett liv i utanförskap? För jag förstår ju varför han vill åka.

Dakars strandpromenad där bland annat de välbärgade områdena Point E och Almadies ligger. Foto: Jeff Attaway, Flickr

Senegal upplever, som många andra länder i Afrika, något av en paradoxal utveckling. Landet har en snabbt växande ekonomi och nationalekonomer hade förutspått ökade arbetstillfällen som ett resultat av tillväxten. Istället är det tvärtom. Framtidsutsikterna för unga senegaleser är usla. Trots hög standard på utbildningar och en överlag välutbildad generation unga, är arbetslösheten bland högskoleutbildade ungdomar 30 procent. Och för många som har jobb räcker inte lönen att leva på. Särskilt hårt drabbade är unga kvinnor som, även om de har friheten att utbilda sig och arbeta, också förväntas ta hand om hemmet.

Jag frågar Marietou varför hon tror att så många unga har svårt att hitta jobb. Hon vet inte riktigt säger hon, men tycker ändå att det känns konstigt att det är så många icke-senegaleser som jobbar här.

– Vi borde kunna jobba i vårt eget land, säger hon.

På det lokala språket wolof var toubab ursprungligen ett ord som användes för att beskriva de franska kolonisatörerna, men används idag lite mer frikostigt för att inbegripa samtliga utbölingar. Och visst är det många fler toubabs i Dakar än i många andra afrikanska huvudstäder idag. Långvarig fred och ett stabilt demokratiskt styrelseskick har gjort att många utländska företag, intresseorganisationer och ambassader har valt att ha sina västafrikanska baser här i Dakar. Fred och demokrati tilltalar också utländska investerare, och allt fler investeringsbolag tar steget in på den afrikanska marknaden via Senegal.

På många sätt ställer den här utvecklingen antagandet om den fria marknadens goda kraft på sin spets. Överallt i Dakar syns spår av pengarna som strömmar in i landet. Den klassiska ljudkulissen av tutande taxibilar och dunkande jazzmusik blandas nu med bankandet och borrandet från byggarbetsplatser. Men vilka är det egentligen som bygger? Och för vem? Jag vet inte, men jag kan gissa. Jag undrar till exempel hur mycket av investeringsbolagens kapital som kommer senegaleserna till gagn? Hur många arbetstillfällen som skapas för senegaleser? Varför prisnivåerna i Dakar är långt över genomsnittet i Afrika? Vem äger lyxvillorna längs med strandpromenaden? Och vilka har jobben som Pap och hans vänner är mer än kvalificerade för?

Krönikör Henrietta Flodell. Foto: Privat

Krönikör Henrietta Flodell. Foto: Privat

Jag lyssnar på Håkan Hellströms senaste album när jag promenerar längs de sandiga gatorna i Dakar och rycker till när jag hör raden ”Afrika kommer resa sig”. ”I sprickorna kommer ljuset in, jag tror man kan kalla det gryning”, går refrängen. Och jag hoppas ju det, men den melodin nynnar inte de unga senegaleserna på just nu i alla fall.

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Ekonomisk utveckling, Senegal

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *