Spaniens stagnation och sociala passion

“Don’t believe there’s no economic crisis just because you see the cafés full of people” sa min lärare under min första vecka här i Granada, i Södra Spanien. Det stämmer det hon sa; det är fullt med folk på kaféerna. Men, det stämmer också att landet är nersjunket i det träsk som kallas ekonomisk (och politisk) kris. Jag undrar hur långt det sträcker sig – hur mycket av det som präglar min upplevelse färgats av bristen på ekonomisk stabilitet. En onsdag i mitten på November hade vi inga lektioner. Inte för att lärarna inte schemalagt lektioner, utan för att eleverna – alla elever – bojkottat skolan för att inta gator och torg och demonstrera. Demonstrera för en bättre skolgång. “La educación que soñamos” – utbildningen vi drömmer om, lyder slagorden som vrålades och som sprayats på väggar runt om i staden.

Demonstration för en bättre universitetsutbildning, i Granada.

De betalar idag relativt höga summor för sin utbildning. En utbildning som inte nödvändigtvis är varken är sämre eller bättre än svensk, men betalningen svider i plånböcker som redan ekat tomma i nästan tio år. Engagemanget visade sig vara enormt denna Novemberdag, och jag och min tyska väninna kunde bara konstatera att vi aldrig upplevt något liknande. Tack och lov, förstod vi förstås i samklang.

200.000 människor samsas i Granada, de färdas på en ganska stor area med bil, cykel och buss. Byggnadsplaner för tunnelbana och pendel påbörjades redan för över ett decennium sedan. Infrastrukturen byggdes, men golvades av den ekonomiska krisen. Tvärt. Planen revs inte, men den blev liggande. Fullt fungerande transportalternativ blev alltså stående och täcks av sitt eget damm i bristen på pengar. Progressiviteten lyser med sin frånvaro. I vartannat kvarter står en sprillans ny tunnelbanestation – som inte är redo att öppnas på grund av, ni vet; “la crisis” – krisen.

En av Granadas oanvända tunnelbanestationer.

En hållbar ekonomisk utveckling är välkommet. Något annat som skulle välkomnas med öppna armar vore en stabil regering. Den inrikespolitiska situationen i landet har varit skakig hela detta nyvalskantade år. Jag undrar som sagt hur mycket av min tillvaro som passivt präglats av landets instabilitet och kris. Men en sak är säker; min tid här har desto mer aktivt kantats av social lust. Tills den ekonomiska och politiska är över ska det drickas fler kaffe och mer vin på uteserveringar, det ska kindpussas och diskuteras högljutt, det ska sjungas och dansas, har spanjorerna visat mig. Det civila livet går vidare med lika slående passion som den Spanien är känd för. Och – det är fullt med folk på kaféerna.

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Civilsamhälle, Ekonomisk utveckling, Europeiska Unionen (EU), Politik, Sociala rörelser, Spanien, Ungdomar, Utbildning, Yttrandefrihet

Om Karolina Witting Eklöv

Efter ett varv runt klotet med ryggsäcken stod det klart för Karolina att det var statsvetenskap som hon ville studera. De stunder hon inte ifrågasätter allt, nöjer hon sig med att memorera kinesiska tecken eller allra helst; luta sig tillbaka i sin zen-zone.

Höst 2016 på terminsutbyte i Granada, Spanien, vår 2017 i Stockholm för praktik på UNDP.

En kommentar

  1. Pingback: FUF-KORRESPONDENT – THOUGHTS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *