60 sekunder som förändrade allt

60 sekunder. Ett ögonblick som kan förvandlas till en evighet när en jordbävning plötsligt raserar verkligheten. 2015 hände just detta i Nepal. Två år senare är minnena från katastrofen fortfarande närvarande och utmaningarna stora.

Återuppbyggnadsarbetet efter jordbävningen för två år sen pågår fortfarande. Foto: Nicole Modigh.

Mellan stormakterna Kina och Indien ligger det lilla landet Nepal. Här finns flera av världens högsta bergstoppar och en färgstark kultur i kontrast till de dovt blå bergen. På 60 sekunder längs en av gatorna i Kathmandu hinner man möta ett tjugotal glittrande ögon, minst lika många leenden, säga namasté fem gånger och skapa kryddiga doftminnen som varar hela livet. Nepal är också ett av världens fattigaste länder som sen länge kämpar med politisk oro, dödliga folksjukdomar och ödeläggande naturkatastrofer.

En ovanlig lördag
Lördag är den enda helgdagen i Nepal. Då spelar barnen fotboll och kollar på bollywoodfilm medan de vuxna besöker tempel och tillbringar tid med familjen. Men lördagen den 25 april 2015 var ingen vanlig lördag. 11.56 började marken att skälva. Jordmassorna rasade över slätterna och byggnader föll likt korthus över chanslösa invånare. Under 60 sekunder tog jordbävningen nära

9 000 liv och fler än 17 000 människor skadades. Det var den värsta naturkatastrofen på 100 år. Dessa 60 sekunder lever numera kvar i varje gathörn, i form av gravhögar av vad som en gång varit skolor, hus och arbetsplatser. Återuppbyggandet är långt ifrån avslutat, i vissa fall knappt påbörjat.

Lång återuppbyggnad
Leela Gurung driver organisationen Kevin Rohan Memorial Eco Foundation tillsammans med sin make Krishna. Deras jobb är vanligtvis koncentrerat kring socialt arbete som utveckling av skolor och utbildning av bönder och lärare, men efter jordbävningen har de istället ägnat sig åt återuppbyggnad och försökt att avlasta drabbade familjer.

Leela Gurung har sen jordbävningen arbetat med
återuppbyggnad och att avlasta drabbade familjer.
Foto: Alexandra Hedengren.

Leela’s blick vandrar iväg när hon börjar berätta om den ödesdigra dagen. Hon var ensam hemma när väggarna började skaka.

– Jag minns att jag instinktivt tänkte på min dotter Kristy. Oron över hur min familj mådde var större än oron för mitt eget liv.

Så fort alla var i säkerhet började ett slitsamt arbete, dygnet runt, mitt i den kallaste och regnigaste av årstider för att se till att människor fick tak över huvudet och trösta de som förlorat allt. Över 750 000 hem blev förstörda under jordbävningen. De hundratals enkla skjul som Leela då var med och byggde är fortfarande det som många kallar hem, trots att de inte alls är rustade för kalla vintrar. Hon berättar att mycket bistånd inte når fram till de som behöver hjälp och att många ännu inte fått ersättning för sina förstörda hus. Därför låter många demonstrativt förstört material från sina hus ligga kvar på marken.

Rasad inre och yttre trygghet
På en minut ödeläggs ett helt land. Utvecklingen stannar, panik uppstår och mångas liv blir aldrig detsamma igen. Människor förlorar sin trygghet, sina familjer, tak över huvudet och inkomstkällor. Dessa 60 sekunder får en enorm påverkan att psykisk ohälsa och panikångest blir vardag för många i år framöver, men solen fortsätter stiga upp över bergen och livet går vidare trots den grymmaste av katastrofer. Tej Bikram Shahi arbetar som manager på barnhemmet HORAC (Home of Rescue and Afflicted Children) och minns tiden efter jordbävningen som tuff och hård. Tej har ständigt ett leende på läpparna men blir snabbt allvarlig när han berättar hur han efter jordbävningen gick igenom en lång period av depression och posttraumatisk stress. Båda är vanliga sjukdomar bland de drabbade. Hjälp är inte helt lätt att få, den hjälp som finns är främst medicinering. Tack vare just mediciner, ett enormt driv och envishet börjar Tej se ljuset igen, två år senare.

Tej Bikram Shahi drabbades av depression och posttraumatisk stressyndrom efter jordbävningen. Foto: Nicole Modigh.

Jordbävningssäkra framtidsdrömmar
Tej berättar att efterfrågan på platserna på barnhemmet har ökat efter jordbävningen.

– Innan vi kan ta in fler barn behöver vi vara säkra på att vi erbjuder en trygg miljö med tillgång till kärlek, mat och skolgång för de barn som bor hos oss idag. Efter jordbävningen har trygghet fått en helt ny betydelse

Ytterligare en effekt av katastrofen är större konkurrens om mat och skolplatser, något som gör det svårare att ta emot nya barn. Drömmen om att utveckla barnhemmet är stark. Det lyser i Tej ögon när han berättar om det jordbävningssäkra drömhuset där ännu fler flickor och pojkar ska få plats, och om odlingsmöjligheterna på gården som ska skapa en mer långsiktig, självständig och hållbar tillvaro för barnen på HORAC.

Det har gått två år. Nepals gator sjuder återigen av liv och jordens alla färger och dofter. Ruinerna påminner om händelser som ingen ska behöva brottas med. Det är en lång väg kvar innan lugnet kan infinna sig. Framtiden känns trots allt hoppfull då många pratar om hur viktigt det är att stanna kvar och kämpa för ett starkare Nepal. Den allvarliga ton som Tej haft i rösten byts ut mot en varmare, livligare. Han spricker återigen upp i sitt bländande leende när han säger:

– Om man har vilja så finns det alltid möjligheter.

Dela det här:
Kategorier: Hälsa, Naturkatastrofer, Nepal
Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *