Baksidan av Toscanas läderindustri

Santa Croce-distriktet utanför Florens står för nästan en tredjedel av Italiens läderproduktion och ger jobb åt tusentals arbetare, varav många immigranter. Men att arbetsvillkoren, enligt en rapport från Fair Action, är undermåliga är ingenting industrin vill låtsas om. 

Stadsdelen Santa Croce vimlar av läderbutiker. Foto: Simone Berna, Flickr.

Regnet smattrar mot kullerstenarna på torget Piazza Santo Spirito i Florens. På uteserveringarna sitter amerikanska turister och dricker cappuccino och surfar på skinnskalsbeklädda mobiltelefoner. Ett stenkast bort visar renässanspalatset Palazzo Pitti en utställning om Florens mode genom tiderna. Att Florens är en modestad råder det ingen tvekan om – det märks på de många märkesbutikerna som ligger på rad på huvudgatorna, och på tillströmningen av utländska studenter som pluggar modedesign. Gucci och Prada är typexempel på företag som gör goda affärer här i staden. Stora delar av modeindustrin kretsar kring läder, vilket bland annat märks på de otaliga butiker specialiserade på skinnvaror med neonfärgade ”Made in Tuscany”-skyltar i fönstren.

Läderväskor på Mercato Nuovo. Foto: My Ahlkvist.

Lädergarveri är en väletablerad industri i Italien. År 2014 stod landet för nästan en femtedel av världens produktion av garvat läder enligt Fair Actions rapport A tough story of Leather – a journey into the tanning industry via the Santa Croce District. Av denna stod Toscana, eller mer specifikt Santa Croce-distriktet mellan Pisa och Florens (inte att förväxla med den florentinska stadsdelen Santa Croce), för 28 procent. Toscanas garveriindustri har vuxit fram ur en tradition av små familjeföretag och garverierna är särskilt fokuserade på skor och kläder.

För arbetsgivarna i Santa Croces garverier har anställningsmöjligheterna ökat de senaste åren. De tidigare fasta heltidsanställningarna har blivit till deltid- och korttidskontrakt, och mängden bemanningsanställda har ökat väsentligt. Bemanningsanställda är i Italien billigare att anställa eftersom de inte omfattas av socialförsäkringssystemet. Situationen blir, för de arbetsgivare som har möjlighet att ge arbetare jobb från dag till dag, flexibel och enkel. För arbetarna är den desto prekärare. Långa dagar, helgarbete och undermåligt arbetsklimat är vanligt, allt under osäkra eller obefintliga kontraktsformer. Rapporten visar att drygt hälften av de nästan 3500 bemanningsanställda i Santa Croce-området år 2014 var födda utanför EU. Gruppen som arbetar i fabrikerna har de senaste åren skiftat från att tidigare främst bestå av syditalienare till att nu domineras av senegaleser. Detta, menar de arbetsgivare som Fair Action talat med, beror på senegalesernas förmåga att jobba hårt utan att klaga.

Tillbaka till Piazza Santo Spirito. Modestudenten Catherine Boulay från Montreal i Kanada har precis som tusentals andra kommit till Florens för att försöka sig på en karriär inom mode. Hon planerar att genomföra en treåring utbildning på endast åtta månader på skolan Istituto Marangoni. Hon sippar på sitt kaffe och sveper kappan tätare om kroppen.

– Vi pratar inte speciellt mycket om läder, utan har fokuserat på silke, ull och andra material. Men jag vet att viss framställning av läder inte är särskilt etisk mot djuren. Jag har också sett en del dokumentärer om hur det går till på fabriker i Bangladesh, och den typen av exploatering av människor vill jag inte vara med och bidra till. Samtidigt känner jag inte att jag som konsument har makt att påverka särskilt mycket. Senare när jag arbetar som designer kan jag säkert påverka genom vilka material och fabriker jag väljer att jobba med.

Jag frågar om hon vet någonting om att samma typ av exploatering pågår här i Toscana.

– Nej, det visste jag inte. Såklart kände jag till att Florens var en läderstad, men jag vet egentligen ingenting om produktionen i sig.

Foto: My Ahlqvist

På Mercato Nuovo, en av många marknadsplatser i Florens, radar stånden med läderprodukter upp sig. Alla de försäljare jag pratar med säger att deras verksamhet är familjeägd. Ändå vet nästan ingen hur fabrikerna ser ut, bara en av dem har varit på en fabrik. Hon hävdar att villkoren på den fabrik hon veckovis besöker är bra – att arbetarna, oberoende av om de är italienare eller immigranter, jobbar 8 timmar per dag och att fabriken är stängd på helgerna.

– I Italien är villkoren bra. Inte som i Kina och Bangladesh, säger hon.

Men enligt Fair Action är arbetet i de italienska garverierna hårt, smutsigt och tungt.

– Vi är som citroner, säger en av de intervjuade i rapporten, de pressar ur saften och slänger sen bort oss.

I marknadsplatsens väldoftande gångar, där semesterskratten blandas med ropen om billigare priser säger alla anställda jag talar med samma sak: i vårt familjeföretag är villkoren bra. Samtidigt ler de alla överseende och skakar på huvudet när jag frågar om de skulle kunna tänka sig att jobba i produktionen istället för att sälja det färdiga lädret.

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Handel, Italien, Migration

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *