Kvinnor organiserar sig på sydafrikanska vingårdar

Arbets- och levnadsvillkoren på vingårdar i Sydafrika är långt ifrån anständiga och kvinnliga lantarbetare är särskilt utsatta. Nu går de samman i kampen för bättre villkor.
 – Våra röster kommer aldrig höras om vi inte organiserar oss, säger Elsabé Kiewits, deltagare i en kvinnogrupp.

Kvinnliga lantarbetare inom vinindustrin i Sydafrika har ofta osäkra anställningar och lägre löner än sin manliga kollegor. Foto: Freja Bergman.

Vi svänger upp på en liten grusväg och möts av en skylt  Private property. Trespassers will be prosecuted. För att inte bli upptäckta och bortkörda smyger vi oss in på odlingen bakvägen. Täta rader av vinrankor breder ut sig så långt ögat kan nå och bakom dem sträcker sig massiva berg upp mot molnen. Vi möter en grupp kvinnor som står utanför ett litet, nedgånget hus och pratar. Det har börjat skymma och kvinnorna har precis kommit hem från fältet. De är säsongsanställda lantarbetare som arbetar på vingårdar runt omkring vinorten Robertson i Västra Kapprovinsen i Sydafrika.

– Vi är en grupp kvinnor som träffas några gånger i månaden. Vi pratar om allt möjligt, mest om problem som uppstår på arbetsplatsen och hur vi ska lösa dem tillsammans, säger Elsabé Kiewits, deltagare i en kvinnogrupp, när vi slår oss ned på husets enda säng.

Kvinnogruppen i Robertson träffas några gånger i månaden för att stärka varandra. Från vänster på bilden ser ni René Valentyn, Catherine Cupido, Kathrina Pyl, Emily Pieterse & Elsabé Kiewits. Foto: Freja Bergman

Kvinnogruppen bildades ur en studiecirkel som initierades av fackförbundet CSAAWU (The Commercial, Stevedoring, Agricultural and Allied Workers Union) och lokalorganisationen Mawubuye Land Rights Movement. För kvinnorna innebär träffarna en fristad där de, utan manlig närvaro, ges möjlighet att diskutera olika utmaningar och lära av varandra. Många lantarbetare på sydafrikanska vingårdar har oanständiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden. Husen de bor i är undermåliga och ägs av vingårdsägaren och lönerna går inte att leva på. Kvinnliga lantarbetare är extra utsatta. De har oftast osäkra säsongsanställningar och tjänar mindre än sina manliga kollegor för samma arbete. De får inga bostadskontrakt, som männen ofta får, och riskerar att utsättas för våld och sexuella trakasserier – både på arbetsplatsen och i hemmet.

– Våra röster kommer aldrig höras, och vi kommer att fortsätta trampas på av både män och vingårdsägare, om vi inte organiserar oss i kvinnogrupper, studiecirklar och forum, säger Kiewits.

Apartheidarvet lever kvar
Att som lantarbetare organisera sig kan dock vara svårt. Under apartheid var förhållandet mellan vingårdsägare och lantarbetare “baas en klaas” (herre och tjänare), och slaveri var vanligt förekommande. Facklig organisering var förbjuden för icke-vita arbetare, och det finns därmed ingen historia av organisering i vingårdssamhällena. Trots demokratiseringen efter avskaffandet av apartheidsystemet 1994 lever dessa strukturer till viss del fortfarande kvar.

– Det är svårt att bli hörd som enskild arbetare. Som organisation kan vi ställa högre krav på vingårdsägarna. Det är enklare att kämpa för sina rättigheter tillsammans, säger Shirley Davids, kvinnosamordnare på fackförbundet CSAAWU.

Lantarbetare inom vinindustrin i Sydafrika lever ofta under oanständiga arbets- och levnadsvillkor. Foto: Freja Bergman.

För kvinnliga lantarbetare kan det vara extra svårt att organisera sig. Kvinnorna är ofta anställda av bemanningsföretag, vilket innebär att de ena dagen arbetar på en vingård och nästa dag på en annan. Detta utgör ett stort hinder för organisering. Ytterligare en utmaning är kvinnors syn på sin egen roll i kampen.

– Kvinnor måste börja se sig själva som ledare och inte undergivna. Om de kan leda ett hushåll kan de även leda utanför hemmet, säger Denia Jansen, kvinnosamordnare på Mawubuye Lands Rights Movement bestämt.

Jansen lyfter också fram att patriarkala strukturer och traditioner kan innebära att kvinnor får problem i hemmet om männen känner sig hotade av deras självständighet, vilket försvårar och gör det mer riskabelt för dem att organisera sig i kvinnogrupper. Männen till kvinnorna i kvinnogruppen är däremot positiva till deras organisering.

– De är nyfikna och även lite avundsjuka. När vi åker iväg på möte försöker de ibland tränga sig in i bilen för att följa med, säger Emily Pieterse, deltagare i kvinnogruppen, och rummet fylls av skratt som överröstar hundskallen utanför.

Långsamma steg framåt
Situationen på sydafrikanska vingårdar har under de senaste åren blivit allt mer uppmärksammad. Enligt Swedwatch, en organisation som granskar svenska företags verksamhet i låg- och medelinkomstländer, är Sverige en världens fem största importörer av sydafrikanskt vin. Systembolaget och svenska staten har därmed stor makt att ställa krav på arbets- och levnadsvillkoren för lantarbetarna i vinindustrin.

– Vi känner absolut till de svåra förhållandena, vi har varit på plats och granskat och gjort revisioner på flera farmar. Där har vi pågående åtgärdsplaner, säger Ida Ingerö, biträdande presschef på Systembolaget i en intervju till SVT i oktober 2016.

Sverige är en av världens största importörer av sydafrikanskt vin. Foto: Freja Bergman.

Under hösten 2016 påvisade lantarbetarna på Robertson Winery att organisering lönar sig. Trots att de efter en 14 veckor lång strejk inte helt fick igenom sina krav, ledde strejken till vissa förbättringar. En framgång var att de kvinnliga lantarbetarna gick samman och tog en ledande roll under strejken.

– De var närvarande varje dag och lät inte männen sätta agendan och leda strejken själva, säger Jansen.

När vi lämnar kvinnogruppen har mörkret sänkt sig över oss. Men, precis som med stjärnorna ovan, finns det ljusglimtar i kvinnornas kamp. Det är en lång väg kvar tills arbets- och levnadsvillkoren på sydafrikanska vingårdar lever upp till en rimlig standard, men utvecklingen går åt rätt håll. Om än med långsamma steg.

– Jag ser positivt på framtiden. Arbetet vi gör kan inte vara förgäves. Vi ser små förändringar dag för dag, säger Davids i bilen när vi åker därifrån.

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Jordbruk, Sydafrika
Taggar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *