Las Cureñas: Från lokal tradition till internationell export

Kvinnorna i San Expedito-kooperativet i Nicaragua är konstnärer. För femton år sedan stannande konstformen, ett arv från traktens ursprungsbefolkning, inom hemmets väggar, men tack vare att de organiserat sig har deras keramik nått inte bara den nationella, utan även den internationella marknaden. Vi besökte kooperativet för att se hur organisering och entreprenörskap kan skapa egenmakt och ekonomisk trygghet medan det samtidigt bidrar till att bevara det lokala kulturarvet.

foto: Karin Carlsson

 

Flugornas surr och en gris som bökar i ett dike är de enda ljud som hörs när vi promenerar längs den smala vägen som ska ta oss till en liten by i dalen las Cureñas, en mil utanför Jinotega i Nicaragua. I den lugna lilla byn vid foten av ett berg bor elva kvinnor som blivit kända i hela Nicaragua för sitt krukmakeri.

Konsten att göra den svarta keramiken som San Expedito- kooperativet (i folkmun kända som Cerámica Negra) är kända för kommer från ursprungsbefolkningen och har praktiserats i hundratals år, i generation efter generation. Men det var först för femton år sedan som några kvinnor i byn insåg att de gamla släkttraditionerna kunde bli något större och genom initiativet att organisera sig i ett kooperativ blev entreprenörer som kommit att bli kända både inom och utanför landets gränser.

På plats i verkstaden möts vi av Luz Marina Herrera, som idag är ordförande för kooperativet.

– Vi börjar med att hämta leran där uppe på berget, förklarar hon. Det är ett tungt arbete och ibland hyr vi in folk bara för att hjälpa oss att bära. Vi klarar ofta att bära 20-kilos-säckar av den tunga leran på våra höfter eller axlar, men personerna vi hyr in kan bära dubbelt så mycket.

Utöver detta är det bara de elva kvinnorna i kooperativet som står för allt arbete i processen, berättar hon. Efter att leran hämtats ned från berget måste den rensas, silas och torkas. Denna process kan ta allt från två veckor under torrperioden till en hel månad när det regnar mycket. Först efteråt kan leran börja bearbetas.

Luz Marina Herrera vid drejskrivan Foto: Karin Carlsson

Den manuellt drivna drejskivan snurrar genom att foten ger fart åt en snurrande träskiva. Herrera visar hur hennes högra knä på grund av många års arbete med drejskivan tagit skada av att arbeta flera timmar om dagen. Tack vare att de blivit kända utanför Nicaragua och börjat samarbeta med universitet och organisationer skänktes två pedaldrivna drejskivor till kooperativet från en biståndsgivare.

– Det är tungt för knät i längden. Varje kvinna kan producera upp till 50 produkter per dag, tänk hur många timmar vi sitter vid drejskivan! Skrattar Herrera.

Idag har Ceramica Negra byggt upp ett rykte om sin speciella keramik och tack vare sitt arbete har kvinnorna förbättrat sin ekonomiska situation och kunnat utöka sin verksamhet. I vår ska grupper från USA börja resa till kooperativet för att lära sig om processen. Den svarta färgen som är kooperativets signatur kommer av att de efter att ha hettat upp den i ugnen lägger den brinnande keramiken i tallspån för att svalna. Detta efter att skålar, vaser, tallrikar, muggar och smycken först formats vid drejskivan för att sedan stå och torka i flera dagar och poleras med hjälp av stenar som hämtas från en flod i närheten.

Efter en privat rundtur i verkstaden och många varv runt i gårdsbutiken går det inte att undvika att imponeras av San Expedito-kooperativets gästvänlighet, kreativitet och initiativrikedom. Den konstform som utövats i generationer för privat bruk har gått från en del av den informella ekonomin till exportprodukt och en grund för ekonomisk trygghet tack vare att dessa kvinnor organiserat sig. Ceramica Negra är ett praktexempel på när lokal tradition och talang blivit entreprenörskap och när konstverk från en liten by i en liten dal i Nicaragua kan bli eftertraktade till och med på andra kontinenter. Kvinnornas verksamhet har gett dem större självständighet och deras verkstad har blivit ett turistmål.

– Vi försörjer oss själva på vår keramik och för vissa har det ändrat hur det ser ut i deras familjer till exempel. Förr jobbade mest männen och kvinnorna jobbade i hemmet men nu har vi skapat vår egna ekonomiska trygghet, avslutar Luz Marina Herrera med ett leende innan hon går tillbaka ned till den lilla verkstaden för ytterligare ett pass vid drejskivan.

Foto: Karin Carlsson

Karin Carlsson,
Nicaragua

Dela det här:
Kategorier: Arbetsmarknad, Kultur, Latinamerika, Nicaragua, Turism

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *