Att vara eller inte vara fattig

I Indonesien lever cirka 30 miljoner människor i fattigdom enligt landets regering. Enligt Världsbanken, däremot, lever ungefär hälften av Indonesiens 230 miljoner invånare i fattigdom. Vem har rätt, och varför skiljer sig siffrorna?

Första gången jag var i Indonesien var vintern 2009. Vi landade i huvudstaden Jakarta dagen före dopare dagen. Efter visum fixat och väskor hittade tryckte vi in oss i en liten taxi som skulle ta oss till vårt hotell. Den värld jag såg genom taxifönstret, medan taxichauffören trängde sig in i trafikkaoset, var helt förbluffande för mig. Fattigdom och små plåthus blandat med ståtliga höghus och gated communities. Jag började tänka på vad folk sagt hemma innan jag åkte: ”Indonesien är inte ett fattigt land, de har ju olja. De är inte lika fattiga som dem där i Afrika”.

Indonesiska regeringens definition av fattigdom är 2100 kalorier per dag plus basbehov som tak över huvudet, kläder, utbildning och hälsovård. Att endast 13 procent av indonesiska befolkningen lever med lägre materiell standard än detta kan tyda på en relativt bra levnadsstandard, eller helt enkelt missvisande statistik.

Världsbanken definierar fattigdom som att leva med mindre än 2 dollar per dag, vilket över 100 miljoner indoneser gör. Detta kan anses vara en snäv definition av fattigdom, men skapar en möjlighet att jämföra på nationell nivå. Det indonesiska fattigdomsstrecket ligger idag vid 28 dollar per månad, vilket betyder att för att definieras som fattig i Indonesien måste du leva på under 1 dollar per dag.

Från 2010 till 2011 var det 1 miljon människor som inte längre definierades som fattiga i Indonesien enligt regeringens statistik. Om detta beror på den växande medelklassen i Indonesien, är svårt att veta. Det skulle dock lika gärna kunna bero på att regeringens fattigdomsdefinition inte hinner med och ser endast de ökade lönerna men inte de ökade priserna, att du inte längre får 2100 kalorier per dag för 28 dollar i Indonesien.

BNP per capita i landet ligger runt 4500 dollar, vilket pekar på stora samhällsklyftor. Det finns även en oro för att dessa klyftor kommer att öka. Kvar bli de människor som hamnat mellan stolarna, som inte får ta del av fattigdomsbekämpningen men inte heller räknas som medelklass.

Det är lätt att tappa bort sig bland alla kvantitativa mått och glömma bort att vi faktiskt pratar om människor. Vad hände med faktorer som kvalité på utbildning, sjukvård, trygghetsfaktorer, gemenskap, demokrati. Jag lämnade Indonesien med en ny bild av fattigdom. En ny mer komplex bild, där pengar endast är en bråkdel av allt som definierar en människa i fattigdom.

Anna j. Wikman

Dela det här:
Kategorier: Asien, Ekonomisk utveckling, Fattigdom, Indonesien

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *